Sen sist…

I fredags, den 26 oktober så var det dags att ta farväl av min pappa. Det var en fin begravning och den var pappas humor som stod i fokus. Humor, det var min pappa.

Det var en riktigt fin begravning, men den var bland det jobbigaste jag har varit med om.

Så, i år på alla helgona så får jag besöka kyrkogården för att tända ljus.

Min fantastiska pappa är borta

Pepsi – katten som ger svartsjukan…

… ett ansikte… Så fort Cesar kommer för nära mig så får han en rak höger av Pepsi…
Hon förstår inte att hon är den enda för mig. 🖤 Är ju kattvakt åt Cesar nu och kommer han lite för nära mig så får han en rak höger av Pepsi…

Annars. Bakade kladdkaka och äppelkaka med personalen, sen efter fikat gick jag till mamma och spelade bingolotto och drack vin. 🍷

Nu är klockan 20:52 och jag ska nog be om nattmedicinerna snart. I morgon är det måndag, vilket innebär att vi ska plocka skräp efter lunch, sen dricka kaffe innan det är dags för en timme på gymmet.

I onsdags så var jag så trött så jag orkade inte träna. Körde dock i 45 minuter, men det tog emot. I morgon ska jag fokusera på cardio då jag anser att jag behöver det…

Men nu, kolla runt på nätet och förbereda morgondagen. Funderar på att försöka smussla undan den ena lugnande för den är även en sömntablett så jag blir så vansinnigt trött av den. Men jag är nästan helt fri från ångest. Så trött eller ångest..? Pest eller kolera

Nu ska jag dra. Fundera lite…

Sorgens klor river mitt bröst

Min pappa är död. Det som känns är;, har jag rätt att sörja? Jag som var hos honom så lite de sista åren. Det med att se honom så sjuk har varit svårt.

Men innan han blev för dålig, vet inte varför jag inte besökte honom. Jag har verkligen inget svar på varför.

Jo, när jag bodde i Visksfors så hade jag inte råd att åka dit.. Hade verkligen inte råd.

Sen nu, jag har bott i Gnesta i 1 år och 8 månader… Men knappt varit hos pappa. Det har jag ångest över idag…

Jag älskade verkligen pappa, det känns så fel att skriva att jag älskaDe honom… Det blir så definitivt då. Han är borta för evigt.

Min pappa är död

Smärtsamma minnen

Kan inte sluta tänka, känna, sörja.
I år blir första året då jag ska tända ett ljus för pappa på alla helgona… Jag önskar att jag slapp, men nu är det som det är.
Jag har Så dåligt samvete över att jag inte hälsade på pappa oftare än vad jag gjorde.
Inte bara under sjukdomstiden, utan även när han var frisk.
Jag vill spola tillbaka tiden flera år, ändra det jag gjort (inte gjort).
Jag vill ha det ogjort, jag vill hälsa på honom mer…
Jag vill skapa mer minnen… Göra mer, känna mer, glädjas mer.
Jag vill känna hans doft, sjunka in i hans famn..
. ”jag viskar tyst de orden, Du var den finaste på jorden”
.
#fuckcancer #imissyou #missu #loveyou #loveu #dad

Livet och döden

Jag vill inte leva längre, men samtidigt så är jag så rädd för att dö i sömnen.
Jag vill inte leva, jag är rädd för att dö…

Jag stannar för familj och vänner.. Men sviker mig själv.

Samtidigt så blir jag rädd varje kväll för att jag ska somna och sen inte vakna mer.

.

Sen kosten. Fan vad jag failar… Vräker i mig och går upp i vikt.

Kan inte simma eftersom jag har skurit upp underarmen och då får jag inte bada för infektionsrisken. Nästa gång ska jag köpa för gym, så träna cardio som en tok.

Vill och behöver gå ner i vikt. Vill köpa ett kombokort så jag kan välja mellan simma och gymma, men jag tror inte att jag har råd med det.

Nå väl. Nu ska jag krypa ihop tillsammans med min katt.

Sen ska jag läsa kokboken för lite inspiration. Mer vegetariskt åt folket. Kör lite lakto-ovo veg 🥗

Vill så gärna så jag hoppas att jag klarar det denna gång.

Jag är ju djurvän och jag vill inte äta mina vänner.. Såatte – – –

Det känns som att jag dör långsamt

Smärtan. Det går att ta på känslan. I torsdags var jag hos min terapeut och vi pratade om mina olika destruktiva metoder, och det gjorde så ont.

Jag kan prata om att jag som liten bankade huvudet i träd, hur jag skar mig första gången då jag var 11 år, hur jag slog med knytnävarna på träd, väggar och hur jag slog mig i magen så hårt jag kunde.

Hur jag tejpade hela kroppen så jag blev blålila. Jag kan skriva att jag skurit mig från att jag var ung fram till idag, och hur jag bränt mig. Jag kan berätta med jävligt mycket skam att jag började självmedicinera min ångest med alkohol. Men det finns alternativ som jag inte berättar om, fram till i torsdags.

Det var då jag berättade, med blicken fastbränd i golvet. Jag berättade det så tyst jag kunde. Men jag berättade.

Sen dess har ångesten varit närvarande. Jag lever på vb medicin som inte hjälper. Jag köper cigg av grannen och jag drömmer om rakblafet… Jag pillar lite på det också… Men jag ska klara mig, men jag kan inte göra mig av med det.

Det ligger där, på en trygg plats… Annars då.. Jag har gjort som de flesta, röstat. Jag väntar spänt på det slutgiltiga resultatet, vem vinner?

Jag hoppas på de rödgröna och jag är rädd för SD då de är så pass kvinnofientliga och har en skev syn på HBTQ+ och då kan jag inte tycka om dom. Sen deras syn på invandrare… Åkesson sa det ju själv, de kommer aldrig att passa in, för de är ju inte svenskar.

Nå väl. Jag orkar inte skriva mer.. Kände mest att jag måste hålla liv i bloggen.. Och ventilera mig lite.

Jag orkar inte mer. Så ligger det till