Rädsla för framtiden

Framtiden skrämmer mig. Jag bor hemma hos min mamma, men hur länge funkar det? Hon behöver sin ensamtid, jag behöver något eget.. Men nu. Vi hade möte här idag, jag och biståndsbedömaren om mina möjligheter att få hjälp med lägenhet genom SoL. Men för att få hjälp så behöver man ha hjälp av boendestöd varje dag.

Visserligen behöver jag mycket hjälp, men behöver jag så mycket? Besked får jag om drygt en vecka. Sen vill jag helst ha lägenhet i Borås, det är där jag har vänner, fotboll och kyrka. Viktiga faktorer i mitt liv. Borås som stad är väldigt fin.. Så det är dit jag vill. Det är min stad.

Jag brukar säga att jag vill till Sölvesborg också och ja, det stämmer. Men det beror dels på att staden är fin, men även för att det bor en person där som betyder mycket för mig. Men jag tror att jag får lägga mitt fokus på Borås. Men jag vet inte hur jag ska få lägenhet där där jag har skulder..

Ett par vänner har sagt att jag får bo hos dom när de får lägenhet och sen börja söka själv när jag väl är på plats. Rätt stad, alltid något.

Nu är jag bara rädd, liten, ledsen, ångestfylld och ensam.

Gnesta. Jag trivs verkligen inte här. Det är bara så.

 

Annonser

Den dystra sanningen

INTE MIN KROPP

Jag är fet. Det bara är så.. Fick en kommentar om det också.. Men hen sa inte ordet fet, men att jag får tänka på vad jag stoppar i mig. Och det är sant. Jag äter på tok fel, och inte har Tuxal gjort saken bättre. Så mycket som jag väger nu har jag aldrig vägt. Och det svider faktiskt.

Men i morgon ska jag träffa en vän som lyckats gå ner 60 kg utan operation. Hon är idag kostrådgivare på Wordclass i Strängnäs. Jag ska berätta hur jag äter idag och ta tips ifrån henne. Jag vill köra en kickstart med pulver och sen lägga om min kost, men det är svårt när man är två och bara en behöver tänka på maten.

Men idag är jag nyttig till middag för vi ska äta fisk med stuvad spenat och potatis. Jag vet, potatisen går egentligen bort. Men.. Från måndag ska jag minska på kolhydrater i alla fall. Sen får jag se vad Veronica säger och vad hon kommer med för tips.

När klockan var 14:00 så hade jag smällt i mig 5 ballerina, 3 kanelbullar och en redbull. Men jag måste börja tänka. När jag ser bilder på hur jag såg ut för 3 år sedan så blir man deprimerad. Byxorna jag hade då får jag idag upp till knäna.. Jag har ett par byxor som jag kan knäppa.

Men när pengarna kommer så ska vi åka till Fabriken i Sparreholm där de säljer billiga kläder. Då ska jag köpa byxor och en höstjacka om jag hittar någon,

Men men. Jag är fet. Jag väger tresiffrigt och jag vägrar att acceptera det. Jag ska gå ner till 75 kg. Då kommer jag att få en helt ny garderob, kläder som nu ligger nerpackat i mitt förråd. Kläder som jag en dag ska få på mig igen. Har börjat ”träna” lite genom att jag gör squats varje dag. Ska utöka det hela. Ska ju springa STHLM abowe and belove i oktober och nu siktar jag på att få på mig träningsbyxorna igen.

Jag måste komma igång, något måste hända för jag mår dåligt över att ha denna kropp.

Tappat stinget

Nu var det så längesen jag skrev, så jag vet inte hur jag ska få rätt grepp bland tangenterna. Kaos har varit, flytt har varit, kalabalik har varit, ånger har varit. Så – var börjar jag?

Jag bor hos min mamma, av privata anledningar. Men så är det. Mamma i all ära, men jag vill få tag på lägenhet snart.. Ska ringa biståndsbedömaren i morgon och fråga om hur länge det kan ta innan jag får komma på möte angående boende inom SoL. Jag väntar och hoppas på besked.

Kaos. Jag vet inte var jag ska börja… Det får nog bli ett nytt inlägg om det, jag ville mest bara komma igång med skrivandet. Har läst lite av mina dikter som jag skrivit, på poeter.se. Det fick mig att bli sugen på att börja skriva igen.. Men jag måste vara på rätt humör, annars blir det bara pinsamt.

Så – jag längtar tillbaka till Borås/Viskafors.. Det finns så mycket där..
Längtar även tillbaka till Sölvesborg/Mjällby.. Det finns så mycket där med..

Men bo i Gnesta. Jag vet inte, men det är inte riktigt min grej

Att acceptera 

Att acceptera vem man är 
Det är inte lätt. Det är något som jag har svårt att acceptera. Jag kan inte acceptera vem jag är och det är tufft. 

När jag var på prideparaden så ville jag inte att det skulle ta slut, det är då jag känner mig accepterad och jag trivs med det. 

Men nu.. Det är som en skam runt hela mig. Jag lever som i en bubbla och utanför bubblan finns det ”normala”. Hatar ordet normalt egentligen, särskilt när det handlar om kärlek. 

Då finns inget normalt. Men nog om det, nu ska jag sova, om jag nu kan lägga mig tillrätta då jag har en katt vid fötterna 

Det gör ont

20247945_10155143636719580_134208634866611503_o

Jag och en vän pratar om självskador, hon håller inte på men hon försöker stötta mig.
Tänk vad finurlig man är så många olika sätt det finns att skada sig på, inte bara fysiskt då. Men till saken hör, för mig finns bara ett sätt som duger, men jag ska göra allt jag kan för att inte göra det.
Men, då blir det hetsäta som gäller. Eller det andra. Men jag berättar inte, för jag skäms. Så.. Godis, cola och mat. Därför tar mina pengar slut. Nu vet ni.

Jag behöver hjälp, men jag får ingen hjälp.  Hon på psyk pratade om att jag skulle börja med DBT igen. Tredje gången gillt sägs det. Så vi får se. Men jag klarar mig inte ensam.
Jag är inte sån som ”bara glömmer”. Det funkar inte för alla. Egentligen
Inte för någon tror jag, det kommer ut på något annat sätt då.
Men det är mina tankar. I alla fall om det är tunga grejer, då behöver nog de flesta hjälp.
Fan, ge mig ett rakblad
Nu ska jag sova