Boende · Djur · Familj · Livet

Home alone

För första gången på 7 år är det tänkt att jag ska bo själv, sköta mig själv, laga mat, diska, dammsuga, ta hand om katterna..  Ska bo här i ca 2-3 veckor

I lördags ”flyttade” jag från min bror hem till min mamma och med mig hade jag Pepsi, så nu hoppas jag att Yamas och Pepsi ska komma överens. I söndags morse så rök de ihop för första gången, och hittills enda gången. Nu nöjer de sig med att morra åt varandra.

Pepsi var lagom kaxig igår då hon kröp in och la sig i Yamas favoritkoja och trots att Yamas visade sitt missnöje så flyttade hon inte på sig. Hon säger inte så mycket längre, det är mest Yamas som låter.

Pepsi har hittat ett favoritställe och det är på ett bord i vardagsrummet som ser ut som en djungel av blommor. Hon har kommit på att mammas lobelia är god att tugga på, något som jag säger nej till för på en sida på nätet så läste jag att den är giftig, men på giftinformationens hemsida så står det att den inte är giftig.

Så jag väljer att förbjuda. Sen i förrgår, den 10 juli så fyllde Pepsi hela 3 år och hon fick öring till frukost och middag, men hon nöjde sig med att slicka i sig såsen och sen bara äta torrisar.

Nå väl. Jag har tänkt att jag ska bli lite mer aktiv här, har fått mail om att jag fått en hel del nya följare plus att jag har mina gamla följare.. Då får man försöka vara mer aktiv.

Så, ni nya, välkomna hit!

Livet

*POFF* Rätt in i hjärtegropen

Det bara hände. Kollade runt på Facebook och där dyker det upp ett filmklipp. Inga ord, ingen musik – bara ett leende, så där perfekt. Det kändes som något som vred om mitt hjärta, inte på ett dåligt sätt – snarare tvärtom.

Le, bara så. Och Maria försvinner in i minnesbanken av känslor och upplevelser.

Så, nu minglar jag vidare. Lyssnar på Frank Sinatra och kämpar med att hålla mig vaken. Lite väl tidigt att gå och lägga sig när klockan visar 19:18 kan jag tycka. Men, det har varit en fin dag, träffa pappa var det bästa, sen kom alla barndomsminnen under vandringen i Björnlunda.

Sen nu, min rygg – ge mig liniment säger jag bara, den ömsom bränner och ömsom värker. Hur jag än sitter så gör det ont. Men det är bara att bita ihop. Nu ska jag se till hur det går i fotbollen, just nu leder Halmstad. Det gillar vi inte. Hoppas de gula vänder spelet.

Boende · Djur · Familj · Kyrkan · Livet · Vänner

Var blev det fel?

Att andas. Det kan göra förvånansvärt ont. Livet, det kan vara pest, det kan vara kolera. För de flesta är det bra, vill jag tro i alla fall. För mig blev det inte så bra. Saker går tungt, det går segt som sirap.

Boende. Jag bor fortfarande hos min bror och svägerska. Men Gnesta har jag inte fastnat för. Borås eller Sölvesborg. I Borås har jag vänner, fotboll, kyrkan och naturen. I Sölvesborg har jag vad jag vet – naturen. Vill tro på mer. Men vad vet jag. Ett par styckna har jag i alla fall kontakt med på facebook (och instagram).

Men här. Naturen finns, men den är inte som de andra ställena. Jag kräver inte ett hav av vänner, men några är ju aldrig fel. Men att andas i Gnesta gör ont. Luften är stickig liksom.

Jag känner mig inte hemma någonstans, jag är som ett oroligt elände som bara känner fel…? Fel känslor. Jag vet inte. Jag vill känna ro i kroppen, men jag är bara orolig. Ångestboll.

Jag vet inte. Men var blev det fel i Mitt liv? Jag vill få tag på ett boende, en egen lägenhet. Jag och min katt.

Men ödet verkar styra skeppet åt fel håll. Skeppet som håller på att sjunka.

Livet

När vardagen kommer ikapp

Då var midsommar över. Jag var hemma hos mamma och vi åt sill, potatis och ägg. Det var riktigt gott. Sen slumrade mamma till på soffan och jag vandrade runt och var så trött, var nära på att lägga mig en stund, men jag satt på balkongen med Yamas som sällskap.

Sen vaknade mamma, då satt vi på balkongen, hon stickade och berättade om när hon lärde sig sticka på min frågan om vad som var svårast. Sen fortsatte hen med att berätta om sista åren i skolan och om sina första jobb och det var riktigt kul att få höra om det.

Sen gick jag hem, var nära på att säga att jag stannar över natten, men eftersom jag inte hade mina mediciner med mig så struntade jag i det. Får göra det en planerad kväll istället.

Må hända att jag inte trivs i Gnesta, att jag längtar tillbaka till både Borås och Sölvesborg. Men lyckan att ha nära till mamma känns fin. Men, i Borås har jag nära till fantastisk natur, vänner och fotboll. Sånt gör att jag längtar tillbaka. Så hade jag bara haft tillgång till chaufför och lägenhet så hade jag flyttat tillbaka.

Gnesta tilltalar inte mig. För mycket minnen som gör ont. Mobbingen i skolan sitter i och även tiden med Aset sitter här. Jag kan känns hans doft och känner den tydligt nu när jag skriver om honom.

Sölvesborg har också en fantastisk natur som jag saknar. Inte så långt till Malmö heller och då kan man träffa Lisa. Det vore inte helt fel… Gnesta bygger de sönder. Förstör naturen för att bygga hus. Visserligen behövs bostäder, men ändå.

Nå väl. Nu ska jag försöka få ordning på mitt rum, vet bara inte hur. Återstår att se!

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk · Vänner

Orken tryter

Folk säger att jag ska orka lite till, men nu känner jag att väggen är här. I lördags hjälpte jag till  av flyttstäd och bärhjälp, började gråta mitt i allt, i söndags var det mer kartonger att bära, på måndagen var en dag jag oroat mig för, min katt skulle kastreras.

Igår kom pengarna, men jag lyckades igen med att bränna allt, inte allt men nästan. Satte in 250:- på exets konto för han var pank. Knäckt över hur dålig koll jag har på pengarna. Mamma ska ju ha hand om mina pengar för jag inte kan och jag har inte råd med godman.

Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet i huvudet hur jag ska göra. Jag ska ta ut allt och dela upp i 4 kuvert, så jag har ett kuvert/veckan. Men så kommer pengarna och då faller allt bort. Jag vet att det ”tillhör” ena diagnosen. Läste senast idag i en grupp för bipolära där frågeställningen var just om man kan hantera pengar.

Jag vet att det finns de som har det värre än mig, de som åker till Polen och lever loppan i några veckor och tar ett lån när pengarna tar slut och fortsätter att leva loppan. Jag bränner det jag har men tar inga lån. Men samtidigt så vet jag att jag hade tagit lån om jag inte haft skulder.

Men en så självklar sak som pengar. Jag suger och jag skäms när mamma frågar om jag har pengar kvar. Denna månad har jag dock inte bränt på så mycket onödigt. Betalat till min bror, kastrerat (vaccinerat och id-märkt) min katt, laddat mitt kontantkort till telefonen, hyra av förråd, betalat skulder, skickat paket som kostade 208:-, köpt medicin till min katt… Köpt 2 paket cigg, 3 munkar, 2 cola och en elcigarett. Så Pepsis försäkring

Sen var det roliga slut. Eller ja, det var ju inte så mycket onödigt egentligen. Så jag försöker tänka att nästa månad ska jag göra som planerat. Betala till min bror och föra över resten till mamma. Sen måste jag leva snålt för den 5 augusti så ska jag på prideparaden tillsammans med Linus och hans man. Sen var de några till.

Idag kommer min svägerskas syster och son (4,5 år) och de stannar till i morgon.
Jag orkar inte. Jag vill bara gå hem till mamma och sova där tills i morgon, men jag måste hålla koll på katten så hon inte slickar på såret.

Mamma föreslog att jag skulle ta med mig henne, men då det bara gäller en natt så känns det inte rätt mot henne.
Masken måste sitta stenhårt, men jag vet inte hur.

Jag vill bara gråta,

Djur

Läskiga dagen är över

Idag var det dags, dagen jag oroat mig för.. Lämnade in Pepsi till veterinären vid 09:00, då var det dags för kastrering, vaccinering och id-märkning. Jag har oroat mig för allt, som att veterinären skulle hitta något fel på livmodern eller att Pepsi inte skulle vakna ur narkosen.

Ja, jag är bra på att måla fan på väggen.. Men, allting gick bra. Jag fick hämta henne vid 12:30 och det firade jag med att gå in på Coop och köpa en munk och cola. Typ så. Pepsi då – hon är lite groggy, men så fort man öppnar dörren till mitt sovrum så blir hon pigg och försöker att ta sig ut.

Anledningen till att hon inte får komma ut är att vi bor på övervåningen och hon är för vinglig för trappan än, sen har ju Paddan och Poppi torrfoder framme och Pepsi får inte äta förrän vid 17-tiden. Så då får hon vara här i rummet. Men hon får hålla sig på rummet tills hon inte är groggy längre.

Sen har de börjat med något nytt gällande operationen, nu skär de inte upp mitt på magen längre utan nu öppnar de katten på sidan, sen använder de stygn som försvinner av sig självt. Så om Pepsi låter bli att tvätta sig runt såret så slipper hon krage, så jag hoppas att hon låter bli det, för jag tycker så synd om henne när hon har krage.

Men – jag kan slappna av, tror jag. Har fått en tanke på att ”tänk om tråden lossar, så såret öppnas?” så ja, jag kommer inte vara helt lugn än på några dagar. Tjo för mig liksom.

Men men. Nu är det gjort, jag har fixat det viktigaste man kan tänka på när det gäller att ha katt. Mer än så här kan jag inte göra. Och den tanken känns fin.

Här ovan lyssnar hon på Poison, hade innan suttit i 10 minuter som paralyserad och tittat på hur skivan snurrade

Boende · Livet · Psyk

Benzofri

Har inte mycket att säga… Det händer en massa men orken tryter med att skriva, men jag saknar samtidigt min blogg. Hur som, jag är nu fri från benzo och jag kan säga att utsättningen av benzo är inget jag önskar min värsta fiende. Det har varit hemskt.

Idag har jag träffat mitt ena boendestöd så nu är det igång här. Tanken är att vi till en början ska ses 1 gång i veckan och sen öka på och vi kommer fokusera på social tid nu men det kommer att ändras när jag får egen lägenhet. Då kommer det troligen att bli 5 dagar i veckan för att jag verkligen ska kunna få hjälp med allt jag behöver.

Men, det är bara boendet som ska ändras. Vill så gärna ha Min lägenhet nu. Inget fel i att bo här, men att få ha en egen lägenhet rockar. Samtidigt så är jag lite rädd för ensamheten som kommer att bli. Sen där jag troligen ska få bo, där bor en man som följde efter mig när jag bodde i Gnesta sist så ja, jag är lite rädd för att det ska hända igen.

Klara av att laga mat i det gemensamma köket, så kommer han… Nej, det vill jag inte. Han var bara obehaglig.. Jag gick förbi honom för någon vecka sedan och det verkade som att han kände igen mig för han följde mig med blicken.

Men men.. litet avtryck här från mig. Ska försöka bli bättre på att skriva..

Destruktiva jag · Livet · Psyk

Vill ha något att säga

Blev utskriven i fredags, då bad jag om att få träffa läkaren för att fråga om jag kunde få timpermis för att åka hem över dagen, men det slutade med att läkaren skrev ut mig. Hon skulle fixa mediciner, men hon gav mig inte Truxal som ska ersätta Xanor depot samt som behovsmedicin, men det gjorde hon inte.

Ringde avdelningen idag och sköterskan malde bara på om att Truxal ligger i apodos, men jag sa att jag ska ju ha vid sidan om också eftersom det är min behovsmedicin. Jag blev typ gråtfärdig då hon inte lyssnade på mig, men tillslut så sa hon att hon skulle ringa läkaren direkt och sen återkomma till mig direkt.

Det var vig 14:30-tiden och nu är hon 20:15 och jag har fortfarande inte hört något. Ska bli intressant att se om apodosen finns att hämta ut i morgon, något jag tvivlar på. Jag blir bara så knäckt av allt.

Jag orkar inte med detta längre. Jag har under tiden på psyk övat på att bygga upp masken inför andra – inte personalen på psyk då, men den är bra att ha utanför sjukhuset. Jag vet inte om det går bra dock, men jag kämpar. Men masken knakar i fogarna nu.

Så ja. Det är mitt liv. Vi hörs

Livet

Paus 

För er som bara följer min blogg så kan jag meddela att tystnaden här beror på att jag mår så mycket sämre än jag trodde var möjligt. 

Jag återkommer