Lite så där ledsen bara

Vaknade ovanligt tidigt, så jag gick upp, sen åt vi frukost. Jag kände mig inte alls på topp och jag tänkte att jag skulle gå min minirunda som går ungefär lika fort som att röka en cigg om man går fort.

Jag valde dock en annan väg som är lite längre. Fast ändå kort.. Runtastic visade att den var på 2,62 km. Men jag ser det som så, jag kommer ut. Jag har ju isolerat mig i evigheter, så att komma längre än till soprummet är stort.

Fast så löjligt… Men jag ska klara detta. Drygt 7 km i oktober och gå vet jag ju att jag klarar, men jag vill försöka springa så långt som möjligt.

Men, även fast jag kom ut så mår jag inte bättre för det.. Så jag funderar på att ta och fixa lite kaffe och sätta mig på trappen och titta på fåglarna. Försöka vara i nuet utan att känna den inre stressen.

Lite mindfulness typ, men jag blir så stressad. Förut njöt jag av sånt, bara gå och sätta mig någonstans och andas. Det var så rogivande. Men inte längre. Även fast jag inte gör något direkt om dagarna, jag kämpar med sånt som ingen ser. Men sånt räknas inte riktigt in.

Överlevnad. Ja, det är svårt. Men men… Nu ska jag sortera lite bilder, slänga en del och så.. Men först lite kaffe.

Annonser

Uppdatering om Pepsi

Som jag skrivit innan så klev ju Pepsi på en varm spisplatta och först märktes ingenting, sen började hon halta. Då ringde jag till veterinären och vi fick en tid dagen efter. Då såg vi att hon hade brännblåsor på alla trampdynor på vänster framtass.

Hon fick då en injektion med antiinflammatoriskt och sen fick jag ett recept på medicin som hon skulle ta i 5 dagar. Det var jobbiga dagar, Pepsi tyckte Inte om mig alls!! Men sen när de 5 dagarna hade gått så var hon symtomfri men fortsatte att undvika mig.

Sen efter någon dag så såg jag att hon började halta så smått igen, tittade då på tassen och såg att alla blåsor utom en hade spruckit och de små dynorna var röda. Hon var där och slickade mycket också.

Så, ett nytt samtal till veterinären och när jag beskrivit i detalj hur det såg ut och hur Pepsi betedde sig så bestämde vi att hon skulle börja om med medicinen och jag skulle komma förbi och köpa en krage till henne. Sen om det inte blir bättre så ska jag ringa tillbaka igen så får vi se vad vi gör då.

Väl hemma igår så låg Pepsi och sov under sängen. Där har hon legat mycket, men nu som först så har hon lärt sig att acceptera min närvaro.. Så kommer vi att börja om med allt igen. Men att sätta på kragen gick bättre än väntat och när den var på plats så valde Pepsi att sitta kvar hos mig en stund och mysa. Jag trodde att hon skulle fly så fort som möjligt.

När hon väl gick ifrån mig så började hon kämpa med att bli av med kragen men slutade efter en stund. Nu försöker hon att acceptera läget, kämpar med att ta sig upp för trappan utan att fastna på vägen.

I morse så var det medicin igen och det var lite bökigt för att kragen var i vägen, men det gick bättre än jag kunde tro. Nu ligger hos och sover bredvid mig, hon är lite sitt riktiga jag, försöker stryka sig runt benen på mig när jag kommer in, men kragen är lite i vägen, så jag sätter mig hos henne och håller fram handen så buffar hon på den istället.

Så, alla ni – håll tummar, be, tänd rökelser eller vad som, men låt detta funka, låt min käraste bli bra igen. Jag vill ha tillbaka Min katt som hon normalt sett är.

 

Steget ut är taget

Personligen berättar jag för mamma och pappa om att jag råkar vara gay… Resten, de får veta här.. Det är så jobbigt att ta steget att berätta muntligt liksom, jag har lite svårt att acceptera läget.. Så ja. Så här är det.

Mammas reaktion har vunnit på Instagram,

Jag sa att ”Jag gillar inte män – inte på det sättet. Har vetat det rätt länge men varit rädd för att berätta. Rädd för vad folk ska säga.. Du, pappa, syskon… Jag vill inte vara sån här, men jag är det. Mycket därför jag mått sämre och sämre de sista åren”

Så svarar mamma att ”Men det spelar väl ingen roll . Du va ju gift med Malin du behöver väl inte va rädd för det ,det viktigaste är att du mår bra , tokfia ! ❤

Med pappa, vi pratade först om träning och jag sa att jag ska börja springa och att jag ska ta Midnattsloppet i augusti (eller ett nytt lopp i oktober). Så när jag sa det till honom så svarade han först att ”Men det är det ju så många som är, håll dig till att springa istället” så skrattade han till lite.

Jag hörde på honom att han inte tog illa upp på något sätt. Så det känns skönt.. Jag tänker att jag kanske vetat detta innerst inne, men inte vågat berätta utan sett mig som bisexuell och inget mer. Så ni vet, bröllopet med Bror var inget fejk, det var en fin dag! Så ni inte tror att jag typ ”blåst honom” på något sätt.

Bror var den första som fick veta hela sanningen och efter det så berättade jag för mamma och pappa. Lovade Bror att han skulle få veta först.

Nog om allt om detta. Idag. Jag vaknade och insåg att jag nog tagit en brutal sovmorgon! Klockan stod på 10:46 när jag kollade. Hallå liksom!! Då ”vilade” jag ändå mellan 20-22 igår kväll, sen satt jag i soffan en stund och 22:30 la jag mig igen.

Jag har visserligen sovit dåligt länge nu, sovit oroligt, drömt mardrömmar och gått i sömnen. Natten till igår hade jag tydligen gått ner och ätit nötcremé sa min bror, för det låg en sked i diskhon på morgonen.

Det har jag inget minne av alls kan jag lova, men jag hoppas att det var gott.. Så man inte går och äter i onödan liksom..

Sen, jag tänker mycket på detta med träning. Jag måste verkligen komma igång, jag måste (vill) gå ner i vikt. Inte bara för att jag ogillar vad jag ser nu, utan även för hälsan och för mitt knä. Läkaren sa att jag måste gå ner i vikt, då jag träffade honom för knät.

Jag är bara så rädd att jag går för hårt ut så jag tröttnar fort. Lätt att variera sig här i alla fall, det finns många olika vägar att gå och det är lätt att hitta rundor som är korta, medium eller långa.

Det gillar jag. Vill hitta någon bra runda som är mycket skog också.. Men man kan inte få allt här i världen. Så, jag hoppas att jag kommer igång när kläderna är här. Vill inte gå powerwalks i mina vanliga kläder eftersom jag svettas så lätt.

Men, vi får se. Vanliga promenader kan jag ju alltid ta. Men nu, nu ska jag avsluta detta inlägg!

Att ta steget ut

Tvivel, jag har känt så mycket tvivel. Fast egentligen har jag vetat sanningen, men inte våga säga något. Vet inte varför dock. Men så är det. Jag har levt med både män och kvinnor och det är med kvinnor det känts mest rätt.

Jag och Bror pratade mycket om det på slutet. Han sa att jag var flata, men jag vägrade att erkänna. Men, som vanligt så har han rätt. Det är bara att gilla läget. Släppa bomben liksom. Det här är jag och det kanske nu kan göra att jag mår lite bättre.

Det är så svårt bara, för jag är så rädd för vad andra ska tycka. Men jag då? Jag måste tänka på mig själv. Men nu är det så att jag till viss del tagit steget ut. Innan jag flyttade till Gnesta så lovade jag Bror att Han ska få veta först om/när jag behagar att komma ut.

Jag skrev till honom igår och svaret jag fick var ”Men kära du, har jag inte alltid rätt 🙂 ”

Och ja, han har haft mycket rätt under dessa år. Det tar emot att erkänna det 😉 haha… Nej, men så är det. Jag har inte ångrat vår tid tillsammans, men jag har grubblat en massa måste jag säga.

Kan vara en anledning till att jag bara mått sämre för varje år som gått. Men det värsta kanske kan släppa nu. Jag vet inte, det återstår att se. Sen att bo i ett mindre samhälle skrämmer till viss del, särskilt eftersom så mobbing pågått här.

Men, så är det. Nu är det typ bara mamma och pappa kvar som ska få veta. Mamma får veta när jag kommer till henne och jag känner mycket nervositet över hur hon ska reagera.. Pappa ringer jag till då jag inte har någon möjlighet att åka dit nu.

Sen är det bara till att tuta och köra.

Allt annat än populär

Pepsi. Hon tycker typ inte om mig just nu. Eller, om jag varit ute länge så kommer hon och möter mig vid dörren. Men annars, ligger hon i min säng och jag kommer lite för nära, då hoppar hon ner från sängen. Då duger jag inte.

Började med detta beteende efter att jag började tvinga i henne medicin varje morgon. Tänk va, vilken hemsk start på dagen. Sen kommer jag och ska fjäska också. Så nej, det passar inte damen. Bara ibland.

Jag då, jag bara hoppas att jag får tillbaka min gosiga katt när medicinen är borta – vilket jag tror att jag får. Det är ju trots allt inte ett så ovanligt beteende hos katter om jag fattat saken rätt.

Så gjorde ju både Ludde och Yamas när jag tvingade i dom medicin, men de blev sig själva någon dag efter att vi var färdiga med medicinen. Ludde fick ju örondroppar för han fick nån infektion i örat och det gick fort.

Jag gick till jobbet på morgonen och när jag kom hem på eftermiddagen så luktade det typ ruttet i lägenheten, för att inte tala om katten. Som tur är så fick vi tid till veterinären redan samma kväll.

Han protesterade inte när det var dags för dropparna, men mer än så ville han inte veta av. Han sov inte hos mig i sängen utan han föredrog soffan. Jag hade då 2 soffor och i den ena satt vi när vi tittade på tv och bara hade det mysigt.

Så jag satte mig i andra soffan för att ge dropparna och efter någon dag så kom han frivilligt när jag satte mig där, han kände väl att det gjorde nytta. Han kom även till sängen på kvällarna efter någon dag. 10 dagar höll vi på med dessa droppar.

Sen med Yamas, han fick smärtstillande, som Pepsi får då han fick urinsten och då han ramlade från balkongen, då var jag inte populär.. Men när medicintiden var över så började han tillslut närma sig mig, något jag uppskattade. Han var så gosig. Det är han fortfarande.

Min mamma har ju adopterat honom och så fort man kommer dit så möter han mig vid dörren och om jag klär av mig Innan jag gosar med honom, då duger jag inte. Han ska gå först helt enkelt. Fina pojken min. Ja, han är min ibland och det är när han enligt mamma gör sina små sattyg som han tycker är roligt. Då är han min.

Sen hade jag ju Ozzy, men han höll sig frisk hela tiden. Men, han blev inte så gammal, för han såg sig inte för när han skulle springa över vägen och bilen kom. Han blev inte överkört, men han sprang så han slog huvudet i hjulet på bilen. Stackars katt.. Han dog inte direkt men relativt fort.

Mannen som körde bilen stannade kvar den korta tid som Ozzy levde, sen erbjöd han sig att ta med Ozzy och begrava honom i skogen där han bodde. Det var fint tyckte jag, så där vilar Ozzy nu.

Nå väl, skulle skriva om Pepsi, men de andra djuren hängde med i bara farten.

Ska se om jag hittar något kort i datorn på Ludde och Ozzy så ni får se dom. Ludde var typ beigefärgad, och Ozzy var röd. Fantastiska djur. Men jag tror att jag bara har vanliga bilder på dom, men jag ska kolla, vet inte var alla kort är. Jag har lyckats slarva bort så mycket när jag flyttat runt.

Men men… Nu pyser jag vidare

Att gråta ikapp åren som gått…

Jag kan inte gråta. Det är något jag sagt länge nu… Men det är en halv lögn, jag kan inte gråta så att någon ser mig. Risken att bli ”påkommen” är också jobbig.. Men nu. Det är väl som att jag gråter ikapp de år som gått, många år.

Satt här i sängen förut och plötsligt så märker jag hur tårar strömmar ner för mina kinder. Det bara blir liksom. Plötsligt så gråter jag. Idag.. Troligen har det blivit för mycket för min lilla skrumpna hjärna.

Vi var ju hem till min bror och svägerska och jag har knappt träffat dom sen jag flyttade till Viskafors. Och nu var vi där i någon timme. Det var jättetrevligt, kul att träffa dom och så, men sen.. Det är som att jag inte klarar för länge.

Efter att vi fikat så gick jag ut och rökte och kände att jag behövde en liten vrå. Ett litet rum där jag bara kan andas. Det är så trist när det blir så här, jag vill ju kunna njuta som folk. Vara som folk. Vara Rätt.

Men nej. Det blir bara fel och då blir det bara att jag känner mig misslyckad. Så i bilen på väg hem så satt jag i egna tankar, tänkte på olika vägar som jag och pappa cyklat där vi passerade.

Håkan nämnde Högtorn, det är en liten parkering i skogen, där får man en tipsrad.. så går man tipspromenad upp till toppen på berget och där är det korvgrillning. Så ja, dit vill jag igen om jag så ska gå dit.

Sen, vi kom hem och då skulle det städas, men det gick rätt fort och sen åt vi. Sen hamnade jag där detta inlägg påbörjades. Tårar i sängen. Att inte kunna vara social. Jag tycker att det är jobbigt att jag alltid ska reagera så, att det blir överslag på något sätt.

Klockan är nu 19:30 och jag ska egentligen sitta i soffan och titta på ”Face off” med de andra, men jag orkar verkligen inte. Funderar på att ta en liten promenad. Bara en kortare runda för att rensa huvudet lite.

Sätta mig vid Gnesta strand och titta på änderna och lyssna på deras lustiga kvackanden. De är så söta.. Jag är lite av en fågelnörd… Ett minne till, jag och pappa åkte till en liten sjö i Björnlunda, där låg vi i gräset med fika, varsin kamera, kikare, fågelbok och en anteckningsbok där jag skrev vilka fåglar vi såg.

Det är sånt som jag trivs med, naturen. Med eller utan kamera, men helst med så klart.. Men men… Nu ska jag kräva lite gos från Pepsi, sen går jag nog en liten sväng.

Kväll. Dagen avklarad 

Var hos mamma förut och fick ett par lakan av henne som passar min säng, så jag tänkte bädda rent när jag kom hem. 

Väl hemma så ligger det en katt och sover och ja… Jag kan inte bara flytta på henne.. Så nu ligger vi här båda två. 

I resväskan på kläder ligger Poppi och sover. Så nu är det bara Paddan som fattas, men hon ligger där nere och sover i en kartong. 

Egentligen är kartongen väldigt för liten, men vilken katt bryr sig om det? 

Annars. Jag ligger och funderar på mycket här i livet. Vill gå ut och gå, men det hinner bli för mörkt innan jag är hemma igen. 

Jag har i huvudet valt ut gångvägar där jag kan både gå och springa. Men jag ska börja med att gå. Om jag kan hålla mig till det. 

Vill bli normal. Jag vill bli som folk och det typ nu. Men det har jag velat länge nu. Men det kommer. Skynda långsamt. Något jag är dålig på. 

Ska det hända något så är det nu. Men jag vet vad jag klarar och inte klarar. Mest vad jag inte klarar. 

Bara gilla läget antar jag. Sen saker med mig själv, sånt jag inte kan säga. Inget farligt alltså. Men saker som gror, som får mig att känna mig pressad. 

Eller två saker, varav den ena kommer att förbli min hemlighet. Men men… Nu tar batteriet slut snart, så jag pyser nu