Rädsla för framtiden

Framtiden skrämmer mig. Jag bor hemma hos min mamma, men hur länge funkar det? Hon behöver sin ensamtid, jag behöver något eget.. Men nu. Vi hade möte här idag, jag och biståndsbedömaren om mina möjligheter att få hjälp med lägenhet genom SoL. Men för att få hjälp så behöver man ha hjälp av boendestöd varje dag.

Visserligen behöver jag mycket hjälp, men behöver jag så mycket? Besked får jag om drygt en vecka. Sen vill jag helst ha lägenhet i Borås, det är där jag har vänner, fotboll och kyrka. Viktiga faktorer i mitt liv. Borås som stad är väldigt fin.. Så det är dit jag vill. Det är min stad.

Jag brukar säga att jag vill till Sölvesborg också och ja, det stämmer. Men det beror dels på att staden är fin, men även för att det bor en person där som betyder mycket för mig. Men jag tror att jag får lägga mitt fokus på Borås. Men jag vet inte hur jag ska få lägenhet där där jag har skulder..

Ett par vänner har sagt att jag får bo hos dom när de får lägenhet och sen börja söka själv när jag väl är på plats. Rätt stad, alltid något.

Nu är jag bara rädd, liten, ledsen, ångestfylld och ensam.

Gnesta. Jag trivs verkligen inte här. Det är bara så.

 

Annonser

Den dystra sanningen

INTE MIN KROPP

Jag är fet. Det bara är så.. Fick en kommentar om det också.. Men hen sa inte ordet fet, men att jag får tänka på vad jag stoppar i mig. Och det är sant. Jag äter på tok fel, och inte har Tuxal gjort saken bättre. Så mycket som jag väger nu har jag aldrig vägt. Och det svider faktiskt.

Men i morgon ska jag träffa en vän som lyckats gå ner 60 kg utan operation. Hon är idag kostrådgivare på Wordclass i Strängnäs. Jag ska berätta hur jag äter idag och ta tips ifrån henne. Jag vill köra en kickstart med pulver och sen lägga om min kost, men det är svårt när man är två och bara en behöver tänka på maten.

Men idag är jag nyttig till middag för vi ska äta fisk med stuvad spenat och potatis. Jag vet, potatisen går egentligen bort. Men.. Från måndag ska jag minska på kolhydrater i alla fall. Sen får jag se vad Veronica säger och vad hon kommer med för tips.

När klockan var 14:00 så hade jag smällt i mig 5 ballerina, 3 kanelbullar och en redbull. Men jag måste börja tänka. När jag ser bilder på hur jag såg ut för 3 år sedan så blir man deprimerad. Byxorna jag hade då får jag idag upp till knäna.. Jag har ett par byxor som jag kan knäppa.

Men när pengarna kommer så ska vi åka till Fabriken i Sparreholm där de säljer billiga kläder. Då ska jag köpa byxor och en höstjacka om jag hittar någon,

Men men. Jag är fet. Jag väger tresiffrigt och jag vägrar att acceptera det. Jag ska gå ner till 75 kg. Då kommer jag att få en helt ny garderob, kläder som nu ligger nerpackat i mitt förråd. Kläder som jag en dag ska få på mig igen. Har börjat ”träna” lite genom att jag gör squats varje dag. Ska utöka det hela. Ska ju springa STHLM abowe and belove i oktober och nu siktar jag på att få på mig träningsbyxorna igen.

Jag måste komma igång, något måste hända för jag mår dåligt över att ha denna kropp.

Ny presentation

Då det ramlat in nya besökare så berättar jag lite om mig igen.

Jag är 37 år och lever med diverse diagnoser så som emotionellt instabil personlighetsstörning, bipolär typ 2, ADD, panikångest (med tillhörande hallucinationer), social fobi light,generaliserat ångestsyndrom, PTSD, OCD och inväntar ytterligare en diagnos inom autismspektrat.

Mer än mina diagnoser så är jag en dotter, syster, moster, gammelmoster, faster, änglamoster och vän. Jag älskar att fota men har tyvärr inte kvar min systemkamera men har en kompaktkamera som får gå den också.

Tycker även mycket om djur i alla dess former, men mest min katt Pepsi som är min lilla ögonsten.

Bor, just nu i Gnesta hos min bror, men söker efter lägenhet. Då jag inte klarar av eget boende så ska jag ansöka om ett särskilt boende som faller under SoL. Jag har svårt för så mycket som rör boende, så det är svårt att skriva om det..

Men, jag har svårt för att komma igång med det vardagliga som ska göras såsom städa, tvätta, duscha, laga mat, diska osv. Kom inte och tvinga mig för då blir jag tvär :p

Men jo, det är tyvärr sant. Kommer någon och säger åt mig så reagerar jag stark, ett beteende som jag gärna blir av med, men det ingår tyvärr under min problematik. Jag skyller inte på mina diagnoser även om jag skriver att det beror på dom.

Jag lever ju med diagnoserna och de innebär att man har problem med vissa saker, så jag menar inte att skylla ifrån mig snarare för att vilja berätta Vad det beror på.Jag har även svårt att ta kritik, vänder det till att det är mig det är fel på.

Det värsta är självskadeproblematiken som jag brottas med. Har varit fast i dess klor i många år, men de senaste 6 åren har varit värst. Jag självskadar på olika sätt och att jag skär mig är bara ett, jag skär och bränner, men än så vill jag inte gå in på – det ska vara min typ hemlighet. Lite måste man få behålla för sig själv.

Jag har varit med om övergrepp, något som jag inte vågade anmäla
Jag var mobbad i hela grundskolan och gymnasiet struntade jag i, men jag har läst upp grundskola och gymnasie på komvux och folkhögskola.

Läste sen till undersköterska på komvux och gick ut med huvudet högt, för betygen var så himla bra och jag hade aldrig varit i närheten av såna betyg.

Det var lite för nu, kommentera inlägget med frågor om du undrar över något. Var inte blyga, jag svarar på det mesta.

Var blev det fel?

Att andas. Det kan göra förvånansvärt ont. Livet, det kan vara pest, det kan vara kolera. För de flesta är det bra, vill jag tro i alla fall. För mig blev det inte så bra. Saker går tungt, det går segt som sirap.

Boende. Jag bor fortfarande hos min bror och svägerska. Men Gnesta har jag inte fastnat för. Borås eller Sölvesborg. I Borås har jag vänner, fotboll, kyrkan och naturen. I Sölvesborg har jag vad jag vet – naturen. Vill tro på mer. Men vad vet jag. Ett par styckna har jag i alla fall kontakt med på facebook (och instagram).

Men här. Naturen finns, men den är inte som de andra ställena. Jag kräver inte ett hav av vänner, men några är ju aldrig fel. Men att andas i Gnesta gör ont. Luften är stickig liksom.

Jag känner mig inte hemma någonstans, jag är som ett oroligt elände som bara känner fel…? Fel känslor. Jag vet inte. Jag vill känna ro i kroppen, men jag är bara orolig. Ångestboll.

Jag vet inte. Men var blev det fel i Mitt liv? Jag vill få tag på ett boende, en egen lägenhet. Jag och min katt.

Men ödet verkar styra skeppet åt fel håll. Skeppet som håller på att sjunka.

Orken tryter

Folk säger att jag ska orka lite till, men nu känner jag att väggen är här. I lördags hjälpte jag till  av flyttstäd och bärhjälp, började gråta mitt i allt, i söndags var det mer kartonger att bära, på måndagen var en dag jag oroat mig för, min katt skulle kastreras.

Igår kom pengarna, men jag lyckades igen med att bränna allt, inte allt men nästan. Satte in 250:- på exets konto för han var pank. Knäckt över hur dålig koll jag har på pengarna. Mamma ska ju ha hand om mina pengar för jag inte kan och jag har inte råd med godman.

Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet i huvudet hur jag ska göra. Jag ska ta ut allt och dela upp i 4 kuvert, så jag har ett kuvert/veckan. Men så kommer pengarna och då faller allt bort. Jag vet att det ”tillhör” ena diagnosen. Läste senast idag i en grupp för bipolära där frågeställningen var just om man kan hantera pengar.

Jag vet att det finns de som har det värre än mig, de som åker till Polen och lever loppan i några veckor och tar ett lån när pengarna tar slut och fortsätter att leva loppan. Jag bränner det jag har men tar inga lån. Men samtidigt så vet jag att jag hade tagit lån om jag inte haft skulder.

Men en så självklar sak som pengar. Jag suger och jag skäms när mamma frågar om jag har pengar kvar. Denna månad har jag dock inte bränt på så mycket onödigt. Betalat till min bror, kastrerat (vaccinerat och id-märkt) min katt, laddat mitt kontantkort till telefonen, hyra av förråd, betalat skulder, skickat paket som kostade 208:-, köpt medicin till min katt… Köpt 2 paket cigg, 3 munkar, 2 cola och en elcigarett. Så Pepsis försäkring

Sen var det roliga slut. Eller ja, det var ju inte så mycket onödigt egentligen. Så jag försöker tänka att nästa månad ska jag göra som planerat. Betala till min bror och föra över resten till mamma. Sen måste jag leva snålt för den 5 augusti så ska jag på prideparaden tillsammans med Linus och hans man. Sen var de några till.

Idag kommer min svägerskas syster och son (4,5 år) och de stannar till i morgon.
Jag orkar inte. Jag vill bara gå hem till mamma och sova där tills i morgon, men jag måste hålla koll på katten så hon inte slickar på såret.

Mamma föreslog att jag skulle ta med mig henne, men då det bara gäller en natt så känns det inte rätt mot henne.
Masken måste sitta stenhårt, men jag vet inte hur.

Jag vill bara gråta,