Livet · Psyk · Djur · Vänner · Familj · Boende

Orken tryter

Folk säger att jag ska orka lite till, men nu känner jag att väggen är här. I lördags hjälpte jag till  av flyttstäd och bärhjälp, började gråta mitt i allt, i söndags var det mer kartonger att bära, på måndagen var en dag jag oroat mig för, min katt skulle kastreras.

Igår kom pengarna, men jag lyckades igen med att bränna allt, inte allt men nästan. Satte in 250:- på exets konto för han var pank. Knäckt över hur dålig koll jag har på pengarna. Mamma ska ju ha hand om mina pengar för jag inte kan och jag har inte råd med godman.

Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet i huvudet hur jag ska göra. Jag ska ta ut allt och dela upp i 4 kuvert, så jag har ett kuvert/veckan. Men så kommer pengarna och då faller allt bort. Jag vet att det ”tillhör” ena diagnosen. Läste senast idag i en grupp för bipolära där frågeställningen var just om man kan hantera pengar.

Jag vet att det finns de som har det värre än mig, de som åker till Polen och lever loppan i några veckor och tar ett lån när pengarna tar slut och fortsätter att leva loppan. Jag bränner det jag har men tar inga lån. Men samtidigt så vet jag att jag hade tagit lån om jag inte haft skulder.

Men en så självklar sak som pengar. Jag suger och jag skäms när mamma frågar om jag har pengar kvar. Denna månad har jag dock inte bränt på så mycket onödigt. Betalat till min bror, kastrerat (vaccinerat och id-märkt) min katt, laddat mitt kontantkort till telefonen, hyra av förråd, betalat skulder, skickat paket som kostade 208:-, köpt medicin till min katt… Köpt 2 paket cigg, 3 munkar, 2 cola och en elcigarett. Så Pepsis försäkring

Sen var det roliga slut. Eller ja, det var ju inte så mycket onödigt egentligen. Så jag försöker tänka att nästa månad ska jag göra som planerat. Betala till min bror och föra över resten till mamma. Sen måste jag leva snålt för den 5 augusti så ska jag på prideparaden tillsammans med Linus och hans man. Sen var de några till.

Idag kommer min svägerskas syster och son (4,5 år) och de stannar till i morgon.
Jag orkar inte. Jag vill bara gå hem till mamma och sova där tills i morgon, men jag måste hålla koll på katten så hon inte slickar på såret.

Mamma föreslog att jag skulle ta med mig henne, men då det bara gäller en natt så känns det inte rätt mot henne.
Masken måste sitta stenhårt, men jag vet inte hur.

Jag vill bara gråta,

Boende · Livet · Psyk

Benzofri

Har inte mycket att säga… Det händer en massa men orken tryter med att skriva, men jag saknar samtidigt min blogg. Hur som, jag är nu fri från benzo och jag kan säga att utsättningen av benzo är inget jag önskar min värsta fiende. Det har varit hemskt.

Idag har jag träffat mitt ena boendestöd så nu är det igång här. Tanken är att vi till en början ska ses 1 gång i veckan och sen öka på och vi kommer fokusera på social tid nu men det kommer att ändras när jag får egen lägenhet. Då kommer det troligen att bli 5 dagar i veckan för att jag verkligen ska kunna få hjälp med allt jag behöver.

Men, det är bara boendet som ska ändras. Vill så gärna ha Min lägenhet nu. Inget fel i att bo här, men att få ha en egen lägenhet rockar. Samtidigt så är jag lite rädd för ensamheten som kommer att bli. Sen där jag troligen ska få bo, där bor en man som följde efter mig när jag bodde i Gnesta sist så ja, jag är lite rädd för att det ska hända igen.

Klara av att laga mat i det gemensamma köket, så kommer han… Nej, det vill jag inte. Han var bara obehaglig.. Jag gick förbi honom för någon vecka sedan och det verkade som att han kände igen mig för han följde mig med blicken.

Men men.. litet avtryck här från mig. Ska försöka bli bättre på att skriva..

Destruktiva jag · Livet · Psyk

Vill ha något att säga

Blev utskriven i fredags, då bad jag om att få träffa läkaren för att fråga om jag kunde få timpermis för att åka hem över dagen, men det slutade med att läkaren skrev ut mig. Hon skulle fixa mediciner, men hon gav mig inte Truxal som ska ersätta Xanor depot samt som behovsmedicin, men det gjorde hon inte.

Ringde avdelningen idag och sköterskan malde bara på om att Truxal ligger i apodos, men jag sa att jag ska ju ha vid sidan om också eftersom det är min behovsmedicin. Jag blev typ gråtfärdig då hon inte lyssnade på mig, men tillslut så sa hon att hon skulle ringa läkaren direkt och sen återkomma till mig direkt.

Det var vig 14:30-tiden och nu är hon 20:15 och jag har fortfarande inte hört något. Ska bli intressant att se om apodosen finns att hämta ut i morgon, något jag tvivlar på. Jag blir bara så knäckt av allt.

Jag orkar inte med detta längre. Jag har under tiden på psyk övat på att bygga upp masken inför andra – inte personalen på psyk då, men den är bra att ha utanför sjukhuset. Jag vet inte om det går bra dock, men jag kämpar. Men masken knakar i fogarna nu.

Så ja. Det är mitt liv. Vi hörs

Livet · Psyk

Går igenom helvetets eldar just nu 

Uttrappningen av Xanor depot och Concerta har ju påbörjats och det innebär att jag är rätt liten på jorden. Ångesten kokar i mig trots behovsmedicin. 

Jag behöver komma tillbaka till psyk, men jag fasar för att åka tåg. Jag vill bara ha en flygande matta eller liknande. 

Så som jag mår nu, även innan de började sänkningen av mediciner så har jag nog inte mått förut. Egentligen enda sen tiden innan jag flyttade, så det har varit en lång dipp kan man säga. 

Jag finner ingen ork till någonting.. Vill gråta ur mig allt, men jag är aldrig ensam, och det är nästan ett krav för att jag ska lyckas. 

Om 50 minuter går tåget, allt är packat och klart. Så egentligen kan jag gå nu, för av någon anledning så känns det bättre att vara ute i god tid

Att sitta ute, kedjeröka, andas. Men, inte än. Men snart… 

Fy fan vad jag mår dåligt. Riktigt ruttet.. 

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Livet · Psyk

Detta med trötthet 

Jag fattar inte, jag är så trött – vill bara sova, men sover så oroligt och med mardrömmar så även om jag sover en hel natt så är jag ändå inte utvilad när jag vaknar. 

När jag är hemma så ligger jag hela tiden, orkar inte sitta vid datorn så jag ligger och kollar till Facebook lite då och då. 

Blir helt slut av minsta lilla. 

Jag är tröttare nu än när jag jobbade heltid med jobb som var fysiskt tunga. 

Nu, jag orkar inte göra det jag vill. 

Men få folk att förstå går enbart när man är på psyk typ, bland oss så är det så vanligt. 

Men jag kan förstå att det är svårt att förstå bland de som är psykiskt stabila. Hur ska de förstå när de inte levt i min verklighet. 

Samma för mig, jag förstår inte hur folk orkar göra en massa saker när de kommer hem från jobbet, på ett sätt förstår jag eftersom jag har levt det livet också. 

Jag vill tillbaka dit. Jag vill må bra. 

Och detta med ork, det är inte så att jag är trött för att jag inte gör någonting, jag är trött för att det snurrar runt en massa i huvudet 24 timmar om dygnet och det spelar ingen roll om jag gör saker, för om jag gör något typ när jag är ute och går, då får jag oftast vara ifred från de mörka tankarna, men när jag sen kommer hem så brakar helvetet lös i huvudet och ångesten ska vi inte tala om. 

Så även om jag Vill göra något så är det som att jag inte vågar. 

Jag är rädd för känslorna som kommer. 

Och dessa tankar gör mig väldigt trött. Så ofantligt trött. 

Nu då, jag ligger under kedjetäcket och tröttheten är jobbig, ögonen värker och tårarna rinner, inte tårar av gråt utan av trötthet. 

Jag önskar så hårt att jag kunde förklara så att det blir någon form av klarhet för er som inte har mina problem. 

Jag vill att folk ska förstå, men jag förstår att det är svårt för er. 

Hur kan man förstå något som man inte har levt med. 

Går det ens att göra det? 

Men jag hoppas att jag har lyckats lite i alla fall…

Djur · Familj · Livet · Psyk

En mamma på besök

Matte älskar dig gumman

Jag låg i soffan med finaste Pepsi förut och vilade, med huvudet mot rumpan på Pepsi, hon låg uppe på soffkuddarna och jag halvlåg. Sen skulle jag gå ut och röka, då sår min mamma där. Hon skulle förbi vår granne för att betala en skuld, så då passade hon på att ta hennes grannes hund Charlie också. Han var nyklippt och fin.

Sen satt jag och mamma på trappen och pratade om inläggning för min del, hon sa att jag inte kan skylla på Pepsi längre, vilket jag inte kan. Nu är ju hon frisk igen. Nu skyller jag bara på mig själv, säger att jag inte kan bli inlagd nu för vi ska ju åka och hämta mina saker i Viskafors till helgen (eller om det var nästa helg). Och då kan jag ju inte vara inlagd. Jo, jag kan ta en permis från fredagen till söndagen.

Men det tar emot. Men ja.. jag rasar ihop. Låg här uppe igår kväll och grät så sjukt mycket, sen lättade det och då tänkte jag passa på att gå ner och dricka vatten, men då rasar jag ihop på köksgolvet och gråter i tystnad, så gott det gick. Sen gick jag ut och rökte och då bröt jag ihop totalt igen. Och sen tog jag mina mediciner och somnade rätt utmattad.

Jag skäms för gråten, jag känner mig bara rädd för att någon ska komma på mig. Jag vet inte varför, men det är som att jag känner mig svag.. Liten. Jag känner mig visserligen väldigt liten förvisso, men ja.. Jag mår inte bra. Jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam hemma på ett sätt, men ändå så är det rätt skönt.

Men inte nu. Vara inne med låst dörr. Vågar inte ha den olåst, och genast blev jag orolig, tänk om jag glömde att låsa sist jag var ute.. Måste faktiskt gå och kolla. Kanske fixa kaffe när jag ändå är nere.

”Det stavas R-Ä-D-S-L-A, jag är rädd för allt, beredd på allt”

Boende · Destruktiva jag · Familj · Livet · Psyk

Lite triggervarning här

Läs på… egen risk. Typ

 

Jag har en konstig känsla.. Eller känslan är hemsk ångest, men det är som att jag vill/behöver självskada istället för att ta behovsmedicin. Men jag ska ta medicin när jag skrivit detta inlägg, men jag kommer att ta mer än vad läkaren säger. Dosen min läkare tycker räcker liksom inte. 0,25 mg Xanor. Det är ju ett skämt.

Såg nu att jag ska ta min Xanor depot nu, men jag kommer ta behovsmedicin ändå för den kickar in fortare. Så ska jag gå ut i det kalla utet och ta en cigg… Nu kom min bror hem, vilket är tur för jag känner inte alls för att vara ensam just nu. Även fast jag ändå bara är på mitt rum, men jag vet att jag inte är ensam.

Funderar på att fixa lite kaffe också. Men samtidigt så vet jag att pulsen ökar och då ökar även ångesten. Men en annan del av mig skiter i det för den vill ha kaffe. Bara för att det är gott.

Drömmer om sommaren då man kan köpa islatte med smak av vanilj. Det är ju så löjligt gott!! Hoppas något café i Gnesta har det bara. Inte för att jag tror det. Men men…

Razor blade – give me. Kind of.. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag vill bara försvinna från jordens yta typ. Jag orkar inte med att må så här. Jag är rädd för hur det blir när jag bor ensam… Kommer jag att kunna stå emot när impulserna blir starka, eller faller jag för frestelsen?

Jag vet inte. Men nu ska jag ta medicin och sen försöka sova lite faktiskt. Tror jag… Om jag vågar.

Övergrepp · Boende · Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Lite tur till mig

Mitt i allt elände så fick jag lite tur.. Jag ställde upp på en ”tävling” i en grupp på facebook där det var en som lottade ut 3 par sladdlösa hörlurar, grön, röd och blå. Så skulle man skriva vilken färg man ville ha så skulle hon bara helt random välja ut 3 vinnare, och jag var en av dom!!!

Perfekt för mig nu när jag ska börja träna, slippa trassla in sig i sladdar och skräp. Jag försökte läsa bruksanvisningen, men jag fattade ingenting, men jag fick dom att funka. Så nu har jag fixat en spellista i mobilen med peppande musik.

Nu ska jag bara våga mig ut också. Gårdagens känsla bet tag i mig ordentligt så idag har jag verkligen inte mått bra.. Har tom känt själv att en inläggning kanske skulle vara nödvändig. Sist så var jag ju tvungen att skriva ut mig i förtid pga Pepsis skada.

Jag har visserligen känt länge att det kanske skulle vara nödvändig, men jag drar mig för det totalt.  Sen tänker jag mycket på en grej… Om en inläggning skulle bli riktigt nödvändig när jag fått egen lägenhet… Vad gör jag då med Pepsi?? Jag har verkligen inte råd att lämna in henne på något kattpensionat.

Så – jag lär få bita i det sura äpplet och klara mig själv. DET är något som skrämmer mig.. Jag tror tyvärr att det kommer att hända att jag behöver läggas in. Så ja.. jag vet inte. Men jag måste ju inse att jag måste bo själv tillslut.. Jag hoppas ju att jag får lägenheten jag tittat på, trots att den är väldigt liten.

Men den ligger fint som attan. Precis bakom huset går en grusväg som går runt en skog liksom, så det kommer att bli en bra väg att gå/springa på. På slutet av grusvägen ligger hembygdsgården och den hembygdsgården har blivit framröstad till Sveriges finaste. Minns inte när dock, men det stämmer.. Den är fantastisk!!

Men men… Jag skulle behöva städa rummet, men det är lite svårt när jag inte vet var jag ska göra av mina saker. Har en massa brev som jag inte vet var jag ska göra av, sen saker jag vill ha framme, men det blir för mycket. Så, jag lägger inte någon energi på det.. Det får bli en annan dag.

Just ja!! Jag fick ett pannband av en kompis idag, också till när jag ska träna. Måste hålla undan allt hår från ansiktet… eller om jag ska ha det för att jag inte vill ha massa svett som rinner ner i ögonen… När jag går ut och går så är det ju powerwalk som gäller och jag svettas så in i bomben, särskilt huvudet. Så att ha pannband blir bara skönt.

Så, nu har jag allt jag behöver typ.. Midjebälte där jag förvarar typ mobil och nycklar – den är inte ny dock, men bara använd typ 3 gånger, sen pannband (25:-) och hörlurarna som jag vann. Pannbandet, självklart mönstrat med katter.. Sen skulle Jessica sy ett pannband, men bara för att jag gjort så mycket reklam för henne (hon syr barnkläder) så behövde jag bara betala porto. Så 2 pannband för 32 kr. Känns rätt okej måste jag säga.

Sen en annan sak, jag har hittat ett hus!! Eller Nettan hittade det åt mig, på Hanö. Bara 3.470.000:- så det var ju som hittat typ, jag slår till direkt 😉

Nå väl. Nu ska jag mingla vidare. Vad jag ska göra vet jag dock inte. Har verkligen inte gjort något vettigt idag, mer än rensat kattlådorna, diskat och kastat sopor. Sov så himla oroligt i natt, massa mardrömmar igen. De dyker upp mer och mer.. Nej, jag mår inte bra. Men vad gör man åt drömmar liksom? Jag kan inte påverka dom och det är det värsta, där är man så maktlös.

Men. Vill nästan ta en långpromenad, men det är så ruggigt ute.. dålig ursäkt, jag vet..Men samtidigt så är jag rädd.. Vågar inte riktigt gå ut nu, även det beror på gårdagens känsla. Jag VET att det ”bara” var en känsla och att jag inte ska isolera mig för det, men det är lättare sagt än gjort så ingen behöver påpeka det. Jag är rädd!