Livet · Psyk

Går igenom helvetets eldar just nu 

Uttrappningen av Xanor depot och Concerta har ju påbörjats och det innebär att jag är rätt liten på jorden. Ångesten kokar i mig trots behovsmedicin. 

Jag behöver komma tillbaka till psyk, men jag fasar för att åka tåg. Jag vill bara ha en flygande matta eller liknande. 

Så som jag mår nu, även innan de började sänkningen av mediciner så har jag nog inte mått förut. Egentligen enda sen tiden innan jag flyttade, så det har varit en lång dipp kan man säga. 

Jag finner ingen ork till någonting.. Vill gråta ur mig allt, men jag är aldrig ensam, och det är nästan ett krav för att jag ska lyckas. 

Om 50 minuter går tåget, allt är packat och klart. Så egentligen kan jag gå nu, för av någon anledning så känns det bättre att vara ute i god tid

Att sitta ute, kedjeröka, andas. Men, inte än. Men snart… 

Fy fan vad jag mår dåligt. Riktigt ruttet.. 

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Livet · Psyk

Detta med trötthet 

Jag fattar inte, jag är så trött – vill bara sova, men sover så oroligt och med mardrömmar så även om jag sover en hel natt så är jag ändå inte utvilad när jag vaknar. 

När jag är hemma så ligger jag hela tiden, orkar inte sitta vid datorn så jag ligger och kollar till Facebook lite då och då. 

Blir helt slut av minsta lilla. 

Jag är tröttare nu än när jag jobbade heltid med jobb som var fysiskt tunga. 

Nu, jag orkar inte göra det jag vill. 

Men få folk att förstå går enbart när man är på psyk typ, bland oss så är det så vanligt. 

Men jag kan förstå att det är svårt att förstå bland de som är psykiskt stabila. Hur ska de förstå när de inte levt i min verklighet. 

Samma för mig, jag förstår inte hur folk orkar göra en massa saker när de kommer hem från jobbet, på ett sätt förstår jag eftersom jag har levt det livet också. 

Jag vill tillbaka dit. Jag vill må bra. 

Och detta med ork, det är inte så att jag är trött för att jag inte gör någonting, jag är trött för att det snurrar runt en massa i huvudet 24 timmar om dygnet och det spelar ingen roll om jag gör saker, för om jag gör något typ när jag är ute och går, då får jag oftast vara ifred från de mörka tankarna, men när jag sen kommer hem så brakar helvetet lös i huvudet och ångesten ska vi inte tala om. 

Så även om jag Vill göra något så är det som att jag inte vågar. 

Jag är rädd för känslorna som kommer. 

Och dessa tankar gör mig väldigt trött. Så ofantligt trött. 

Nu då, jag ligger under kedjetäcket och tröttheten är jobbig, ögonen värker och tårarna rinner, inte tårar av gråt utan av trötthet. 

Jag önskar så hårt att jag kunde förklara så att det blir någon form av klarhet för er som inte har mina problem. 

Jag vill att folk ska förstå, men jag förstår att det är svårt för er. 

Hur kan man förstå något som man inte har levt med. 

Går det ens att göra det? 

Men jag hoppas att jag har lyckats lite i alla fall…

Djur · Familj · Livet · Psyk

En mamma på besök

Matte älskar dig gumman

Jag låg i soffan med finaste Pepsi förut och vilade, med huvudet mot rumpan på Pepsi, hon låg uppe på soffkuddarna och jag halvlåg. Sen skulle jag gå ut och röka, då sår min mamma där. Hon skulle förbi vår granne för att betala en skuld, så då passade hon på att ta hennes grannes hund Charlie också. Han var nyklippt och fin.

Sen satt jag och mamma på trappen och pratade om inläggning för min del, hon sa att jag inte kan skylla på Pepsi längre, vilket jag inte kan. Nu är ju hon frisk igen. Nu skyller jag bara på mig själv, säger att jag inte kan bli inlagd nu för vi ska ju åka och hämta mina saker i Viskafors till helgen (eller om det var nästa helg). Och då kan jag ju inte vara inlagd. Jo, jag kan ta en permis från fredagen till söndagen.

Men det tar emot. Men ja.. jag rasar ihop. Låg här uppe igår kväll och grät så sjukt mycket, sen lättade det och då tänkte jag passa på att gå ner och dricka vatten, men då rasar jag ihop på köksgolvet och gråter i tystnad, så gott det gick. Sen gick jag ut och rökte och då bröt jag ihop totalt igen. Och sen tog jag mina mediciner och somnade rätt utmattad.

Jag skäms för gråten, jag känner mig bara rädd för att någon ska komma på mig. Jag vet inte varför, men det är som att jag känner mig svag.. Liten. Jag känner mig visserligen väldigt liten förvisso, men ja.. Jag mår inte bra. Jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam hemma på ett sätt, men ändå så är det rätt skönt.

Men inte nu. Vara inne med låst dörr. Vågar inte ha den olåst, och genast blev jag orolig, tänk om jag glömde att låsa sist jag var ute.. Måste faktiskt gå och kolla. Kanske fixa kaffe när jag ändå är nere.

”Det stavas R-Ä-D-S-L-A, jag är rädd för allt, beredd på allt”

Boende · Destruktiva jag · Familj · Livet · Psyk

Lite triggervarning här

Läs på… egen risk. Typ

 

Jag har en konstig känsla.. Eller känslan är hemsk ångest, men det är som att jag vill/behöver självskada istället för att ta behovsmedicin. Men jag ska ta medicin när jag skrivit detta inlägg, men jag kommer att ta mer än vad läkaren säger. Dosen min läkare tycker räcker liksom inte. 0,25 mg Xanor. Det är ju ett skämt.

Såg nu att jag ska ta min Xanor depot nu, men jag kommer ta behovsmedicin ändå för den kickar in fortare. Så ska jag gå ut i det kalla utet och ta en cigg… Nu kom min bror hem, vilket är tur för jag känner inte alls för att vara ensam just nu. Även fast jag ändå bara är på mitt rum, men jag vet att jag inte är ensam.

Funderar på att fixa lite kaffe också. Men samtidigt så vet jag att pulsen ökar och då ökar även ångesten. Men en annan del av mig skiter i det för den vill ha kaffe. Bara för att det är gott.

Drömmer om sommaren då man kan köpa islatte med smak av vanilj. Det är ju så löjligt gott!! Hoppas något café i Gnesta har det bara. Inte för att jag tror det. Men men…

Razor blade – give me. Kind of.. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag vill bara försvinna från jordens yta typ. Jag orkar inte med att må så här. Jag är rädd för hur det blir när jag bor ensam… Kommer jag att kunna stå emot när impulserna blir starka, eller faller jag för frestelsen?

Jag vet inte. Men nu ska jag ta medicin och sen försöka sova lite faktiskt. Tror jag… Om jag vågar.

Övergrepp · Boende · Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Lite tur till mig

Mitt i allt elände så fick jag lite tur.. Jag ställde upp på en ”tävling” i en grupp på facebook där det var en som lottade ut 3 par sladdlösa hörlurar, grön, röd och blå. Så skulle man skriva vilken färg man ville ha så skulle hon bara helt random välja ut 3 vinnare, och jag var en av dom!!!

Perfekt för mig nu när jag ska börja träna, slippa trassla in sig i sladdar och skräp. Jag försökte läsa bruksanvisningen, men jag fattade ingenting, men jag fick dom att funka. Så nu har jag fixat en spellista i mobilen med peppande musik.

Nu ska jag bara våga mig ut också. Gårdagens känsla bet tag i mig ordentligt så idag har jag verkligen inte mått bra.. Har tom känt själv att en inläggning kanske skulle vara nödvändig. Sist så var jag ju tvungen att skriva ut mig i förtid pga Pepsis skada.

Jag har visserligen känt länge att det kanske skulle vara nödvändig, men jag drar mig för det totalt.  Sen tänker jag mycket på en grej… Om en inläggning skulle bli riktigt nödvändig när jag fått egen lägenhet… Vad gör jag då med Pepsi?? Jag har verkligen inte råd att lämna in henne på något kattpensionat.

Så – jag lär få bita i det sura äpplet och klara mig själv. DET är något som skrämmer mig.. Jag tror tyvärr att det kommer att hända att jag behöver läggas in. Så ja.. jag vet inte. Men jag måste ju inse att jag måste bo själv tillslut.. Jag hoppas ju att jag får lägenheten jag tittat på, trots att den är väldigt liten.

Men den ligger fint som attan. Precis bakom huset går en grusväg som går runt en skog liksom, så det kommer att bli en bra väg att gå/springa på. På slutet av grusvägen ligger hembygdsgården och den hembygdsgården har blivit framröstad till Sveriges finaste. Minns inte när dock, men det stämmer.. Den är fantastisk!!

Men men… Jag skulle behöva städa rummet, men det är lite svårt när jag inte vet var jag ska göra av mina saker. Har en massa brev som jag inte vet var jag ska göra av, sen saker jag vill ha framme, men det blir för mycket. Så, jag lägger inte någon energi på det.. Det får bli en annan dag.

Just ja!! Jag fick ett pannband av en kompis idag, också till när jag ska träna. Måste hålla undan allt hår från ansiktet… eller om jag ska ha det för att jag inte vill ha massa svett som rinner ner i ögonen… När jag går ut och går så är det ju powerwalk som gäller och jag svettas så in i bomben, särskilt huvudet. Så att ha pannband blir bara skönt.

Så, nu har jag allt jag behöver typ.. Midjebälte där jag förvarar typ mobil och nycklar – den är inte ny dock, men bara använd typ 3 gånger, sen pannband (25:-) och hörlurarna som jag vann. Pannbandet, självklart mönstrat med katter.. Sen skulle Jessica sy ett pannband, men bara för att jag gjort så mycket reklam för henne (hon syr barnkläder) så behövde jag bara betala porto. Så 2 pannband för 32 kr. Känns rätt okej måste jag säga.

Sen en annan sak, jag har hittat ett hus!! Eller Nettan hittade det åt mig, på Hanö. Bara 3.470.000:- så det var ju som hittat typ, jag slår till direkt 😉

Nå väl. Nu ska jag mingla vidare. Vad jag ska göra vet jag dock inte. Har verkligen inte gjort något vettigt idag, mer än rensat kattlådorna, diskat och kastat sopor. Sov så himla oroligt i natt, massa mardrömmar igen. De dyker upp mer och mer.. Nej, jag mår inte bra. Men vad gör man åt drömmar liksom? Jag kan inte påverka dom och det är det värsta, där är man så maktlös.

Men. Vill nästan ta en långpromenad, men det är så ruggigt ute.. dålig ursäkt, jag vet..Men samtidigt så är jag rädd.. Vågar inte riktigt gå ut nu, även det beror på gårdagens känsla. Jag VET att det ”bara” var en känsla och att jag inte ska isolera mig för det, men det är lättare sagt än gjort så ingen behöver påpeka det. Jag är rädd!

Övergrepp · Livet · Psyk

Vidrigt är bara förnamnet 

​Jag var med om något så jävla vidrigt, var till Ica för att köpa mat till Pepsi och då var det en man som gick förbi mig, såg lite skum ut. 

Sen när jag satt på bänken utanför affären och rökte så fick jag sån sjuk ångest och en känsla som gjorde att jag inte vågade gå hem.. 

Jag var övertygad om att jag skulle utsättas för ett våldtäktsförsök på vägen hem. 

Sån ångest alltså… Det var så verkligt

Är dock hemma nu, men nu kommer det att dröja innan jag vågar gå längre promenader, särskilt på kvällen eller avskilda platser

Jag måste få hjälp med min PTSD-behandling snart, när anser de att jag är redo? Jag är bara så rädd nu… Jag som börjat våga vara ute, så kommer detta. 

Jag vet att det bara var en tanke, ett minne men det gjorde så ont, jag ligger nu i min säng tillsammans med Pepsi. Jag borde känna mig trygg, men jag ser bara Aset framför mig, allt han gjorde. 

Han har sabbat mitt liv totalt. När kommer jag att fungera normalt igen? Jag orkar inte med det här, jag vill bara bort nu… Iväg. Men var? Destruktiva tankar skenar i huvudet, men jag ska inte göra något. Men viljan, behovet – det finns där. 

När ska jag få hjälp på riktigt? 

Djur · Livet · Psyk · Träning

Att börja löpträna

Jag ska ju börja träna har jag ju skrivit om och målet är Midnattsloppet och STHLM abowe and belowe. Så jag har tänkt att jag ska träna måndag, onsdag och fredag. Så i fredags bestämde jag mig för att jag skulle starta som idag. Så, i morse regnade och åskade det och då ville jag inte ge mig ut, så jag sköt upp det till ikväll.

Men så tänkte jag förut att ”nu kör jag” så jag bytte om och snörade på mig skorna men kände mig så totalt opeppad som man bara kunde bli. Men jag har knappt lämnat rummet sen i torsdags så jag kände att jag måste komma ut. Så här ser ni hur illa det gick…

Benen kändes som bly, vinden blåste från alla håll utom bakifrån och det var hårda vindar, jag fick känningar i knät och allt kändes bara fel. Så istället för att ta den rundan jag hade planerat så gav jag upp, tog en genväg för att bara komma hem. Men så försökte jag tänka positivt – jag kom ut i alla fall!

La ut denna bild i en löpargrupp för tjejer på facebook och jag fick massa peppande kommentarer, bla en tjej som skrev att hon gick från totalt otränad till att klara tjejmilen på 3 månader. Hon började också med tänket att träna 3 dagar i veckan.

Så då tänkte jag – kan hon så kan jag! Och jag vet att jag kan, jag försöker tänka att då vi var med i W8-fight så skulle vi köra powerwalk varje morgon på minst en timme… Tillslut hände något, det var som att benen skrek att jag skulle springa. Så jag sprang. Inte fort alltså, men jag gjorde det.

Kunde jag då gå från överviktig soffpotatis till att löpa och dessutom gå ner från 99 kg till 74 kg på drygt 4 månader.. Jag behöver gå ner i vikt nu med, har gått upp så sjukt mycket så viktmässigt så är jag tillbaka på det jag var innan vi började träna.

Jag ska även klämma in fysisk träning när jag sprungit. Men då blir det typ armhävningar, plankan och plankan i sidled och lyfta på benet, sit-ups och sånt. Kan även köra chin-ups för min bror har en sån stång som hänger in till ena rummet.

Men, dagen.. Jag lyckades springa lite, jag delade upp och försökte hålla någorlunda rask takt och jogga. Men jag kan inte tänka på att det var bra att jag kom ut, jag tänker bara på hur missnöjd jag var som inte sprang den rundan som jag innan hade tänkt. Satte för höga krav.

Innan jag gick ut så låg jag mest i sängen och Pepsi låg tätt intill. Hon börjar ty sig till mig igen efter att jag var den stygga som tvingade i henne medicin. Hon ligger här hos mig nu också, springer och möter mig vid dörren när jag kommer in.. Så skönt att ha tillbaka den Pepsi jag känner bäst.

Sen i övrigt, har haft sån ångest. Igår var vidrigt. Jag satt här i sängen med datorn i knät, lutade mig mot väggen och bara låter tårarna rinna. Då kommer min bror förbi och frågar om jag sover. Jag erkände att nej, jag sover inte – jag gråter. Och det kändes så förnedrande.. Gråta och någon ser mig.

Men, sen när den värsta ångesten lagt sig så gick jag bara in till Gnesta och tillbaka. Trots att det var mörkt. Nu ska jag kolla vidare i roliga grupper på facebook, diskutera sånt som ger mig något.

Kyrkan · Livet · Psyk · Vänner

Södertälje katthem

Igår åkte jag till Södertälje för att träffa Sofia och vi gjorde en farlig sak som vi pratat om ett bra tag.. Vi åkte till Södertälje katthem för att titta på katter och se hur det ser ut där. Det var 2-3 katter i de flesta burar, i en del så var det bara en katt.

Vi hade båda varit inne på hemsidan och tittat vilka katter som fanns inne och vi båda fastnade för en som hette Tessan, men när vi väl var där så låg hon och sov, så vi fick bara se rumpan på henne. Men hon delade bur med en svart liten tjej som var kolsvart och så himla söt!!

Sen fanns det många som hade den färg man starkt förknippar med huskatter (bondkatter) och där var det en jag fastnade för, hon såg så näpen ut. Sen denna fastnade jag för

Tussie heter hon och jag fick gå in i hennes bur och klappa henne.. Hon var så go.. Av någon anledning, vet ej varför så tog jag inte kort på de andra katterna trots att jag hade både mobilen och vanlig kamera.. Men ja.. Då har vi en anledning att åka dit igen.

Så köpte Sofia en jättefin matskål i keramik till Pepsi. Innan så hade hon en i porslin och en i plast och jag vill utrota de i plast för att undvika svarthaka. Det misstänks att svarthaka orsakas av plastskålar och kan jag undvika det så gör jag gärna det.

När vi varit där så åkte Sofia hem och jag minglade runt i centrum i väntan på mitt tåg hem. Den korta stund vi sågs räckte för att jag skulle somna stående typ.. Jag som innan var en social typ klarar inte av det längre. Det trygga är att Sofia vet om det och är nästan likadan, så det var inget konstigt då.

Idag gick jag upp ovanligt sent, så när jag hade diskat efter frukosten så fick jag bråttom att få på mig kläderna för att komma iväg till kyrkan. Men jag hann i tid! Sen var det kyrkkaffe efteråt och jag satt och pratade med en gammal bekant som var där också.

Nu är kvällen här, klockan är visserligen vara 19:20 men jag har typ lust att gå och lägga mig redan. Efter maten så gjorde jag i ordning disken och gick sen ut för att röka och väl ute så kunde jag knappt andas för jag fick sån hemsk ångest. Ville bara springa så långt benen bar.

Så jobbigt.. jag har fått många såna attacker den sista tiden, nästan varje dag och då inte bara 1/dag utan det har varit 3 anfall på samma dag då det varit som värst. Men det är väl bara att kämpa på. Jag försöker att tänka på andningen, men det är som att bröstet tvinnar ihop och man knappt kan andas.

Men, det var igår och idag. Nu ska jag hitta på något. Typ kolla facebook…