Övergrepp · Boende · Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Lite tur till mig

Mitt i allt elände så fick jag lite tur.. Jag ställde upp på en ”tävling” i en grupp på facebook där det var en som lottade ut 3 par sladdlösa hörlurar, grön, röd och blå. Så skulle man skriva vilken färg man ville ha så skulle hon bara helt random välja ut 3 vinnare, och jag var en av dom!!!

Perfekt för mig nu när jag ska börja träna, slippa trassla in sig i sladdar och skräp. Jag försökte läsa bruksanvisningen, men jag fattade ingenting, men jag fick dom att funka. Så nu har jag fixat en spellista i mobilen med peppande musik.

Nu ska jag bara våga mig ut också. Gårdagens känsla bet tag i mig ordentligt så idag har jag verkligen inte mått bra.. Har tom känt själv att en inläggning kanske skulle vara nödvändig. Sist så var jag ju tvungen att skriva ut mig i förtid pga Pepsis skada.

Jag har visserligen känt länge att det kanske skulle vara nödvändig, men jag drar mig för det totalt.  Sen tänker jag mycket på en grej… Om en inläggning skulle bli riktigt nödvändig när jag fått egen lägenhet… Vad gör jag då med Pepsi?? Jag har verkligen inte råd att lämna in henne på något kattpensionat.

Så – jag lär få bita i det sura äpplet och klara mig själv. DET är något som skrämmer mig.. Jag tror tyvärr att det kommer att hända att jag behöver läggas in. Så ja.. jag vet inte. Men jag måste ju inse att jag måste bo själv tillslut.. Jag hoppas ju att jag får lägenheten jag tittat på, trots att den är väldigt liten.

Men den ligger fint som attan. Precis bakom huset går en grusväg som går runt en skog liksom, så det kommer att bli en bra väg att gå/springa på. På slutet av grusvägen ligger hembygdsgården och den hembygdsgården har blivit framröstad till Sveriges finaste. Minns inte när dock, men det stämmer.. Den är fantastisk!!

Men men… Jag skulle behöva städa rummet, men det är lite svårt när jag inte vet var jag ska göra av mina saker. Har en massa brev som jag inte vet var jag ska göra av, sen saker jag vill ha framme, men det blir för mycket. Så, jag lägger inte någon energi på det.. Det får bli en annan dag.

Just ja!! Jag fick ett pannband av en kompis idag, också till när jag ska träna. Måste hålla undan allt hår från ansiktet… eller om jag ska ha det för att jag inte vill ha massa svett som rinner ner i ögonen… När jag går ut och går så är det ju powerwalk som gäller och jag svettas så in i bomben, särskilt huvudet. Så att ha pannband blir bara skönt.

Så, nu har jag allt jag behöver typ.. Midjebälte där jag förvarar typ mobil och nycklar – den är inte ny dock, men bara använd typ 3 gånger, sen pannband (25:-) och hörlurarna som jag vann. Pannbandet, självklart mönstrat med katter.. Sen skulle Jessica sy ett pannband, men bara för att jag gjort så mycket reklam för henne (hon syr barnkläder) så behövde jag bara betala porto. Så 2 pannband för 32 kr. Känns rätt okej måste jag säga.

Sen en annan sak, jag har hittat ett hus!! Eller Nettan hittade det åt mig, på Hanö. Bara 3.470.000:- så det var ju som hittat typ, jag slår till direkt 😉

Nå väl. Nu ska jag mingla vidare. Vad jag ska göra vet jag dock inte. Har verkligen inte gjort något vettigt idag, mer än rensat kattlådorna, diskat och kastat sopor. Sov så himla oroligt i natt, massa mardrömmar igen. De dyker upp mer och mer.. Nej, jag mår inte bra. Men vad gör man åt drömmar liksom? Jag kan inte påverka dom och det är det värsta, där är man så maktlös.

Men. Vill nästan ta en långpromenad, men det är så ruggigt ute.. dålig ursäkt, jag vet..Men samtidigt så är jag rädd.. Vågar inte riktigt gå ut nu, även det beror på gårdagens känsla. Jag VET att det ”bara” var en känsla och att jag inte ska isolera mig för det, men det är lättare sagt än gjort så ingen behöver påpeka det. Jag är rädd!

Övergrepp · Livet · Psyk

Vidrigt är bara förnamnet 

​Jag var med om något så jävla vidrigt, var till Ica för att köpa mat till Pepsi och då var det en man som gick förbi mig, såg lite skum ut. 

Sen när jag satt på bänken utanför affären och rökte så fick jag sån sjuk ångest och en känsla som gjorde att jag inte vågade gå hem.. 

Jag var övertygad om att jag skulle utsättas för ett våldtäktsförsök på vägen hem. 

Sån ångest alltså… Det var så verkligt

Är dock hemma nu, men nu kommer det att dröja innan jag vågar gå längre promenader, särskilt på kvällen eller avskilda platser

Jag måste få hjälp med min PTSD-behandling snart, när anser de att jag är redo? Jag är bara så rädd nu… Jag som börjat våga vara ute, så kommer detta. 

Jag vet att det bara var en tanke, ett minne men det gjorde så ont, jag ligger nu i min säng tillsammans med Pepsi. Jag borde känna mig trygg, men jag ser bara Aset framför mig, allt han gjorde. 

Han har sabbat mitt liv totalt. När kommer jag att fungera normalt igen? Jag orkar inte med det här, jag vill bara bort nu… Iväg. Men var? Destruktiva tankar skenar i huvudet, men jag ska inte göra något. Men viljan, behovet – det finns där. 

När ska jag få hjälp på riktigt?