Livet · Psyk · Djur · Vänner · Familj · Boende

Orken tryter

Folk säger att jag ska orka lite till, men nu känner jag att väggen är här. I lördags hjälpte jag till  av flyttstäd och bärhjälp, började gråta mitt i allt, i söndags var det mer kartonger att bära, på måndagen var en dag jag oroat mig för, min katt skulle kastreras.

Igår kom pengarna, men jag lyckades igen med att bränna allt, inte allt men nästan. Satte in 250:- på exets konto för han var pank. Knäckt över hur dålig koll jag har på pengarna. Mamma ska ju ha hand om mina pengar för jag inte kan och jag har inte råd med godman.

Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet i huvudet hur jag ska göra. Jag ska ta ut allt och dela upp i 4 kuvert, så jag har ett kuvert/veckan. Men så kommer pengarna och då faller allt bort. Jag vet att det ”tillhör” ena diagnosen. Läste senast idag i en grupp för bipolära där frågeställningen var just om man kan hantera pengar.

Jag vet att det finns de som har det värre än mig, de som åker till Polen och lever loppan i några veckor och tar ett lån när pengarna tar slut och fortsätter att leva loppan. Jag bränner det jag har men tar inga lån. Men samtidigt så vet jag att jag hade tagit lån om jag inte haft skulder.

Men en så självklar sak som pengar. Jag suger och jag skäms när mamma frågar om jag har pengar kvar. Denna månad har jag dock inte bränt på så mycket onödigt. Betalat till min bror, kastrerat (vaccinerat och id-märkt) min katt, laddat mitt kontantkort till telefonen, hyra av förråd, betalat skulder, skickat paket som kostade 208:-, köpt medicin till min katt… Köpt 2 paket cigg, 3 munkar, 2 cola och en elcigarett. Så Pepsis försäkring

Sen var det roliga slut. Eller ja, det var ju inte så mycket onödigt egentligen. Så jag försöker tänka att nästa månad ska jag göra som planerat. Betala till min bror och föra över resten till mamma. Sen måste jag leva snålt för den 5 augusti så ska jag på prideparaden tillsammans med Linus och hans man. Sen var de några till.

Idag kommer min svägerskas syster och son (4,5 år) och de stannar till i morgon.
Jag orkar inte. Jag vill bara gå hem till mamma och sova där tills i morgon, men jag måste hålla koll på katten så hon inte slickar på såret.

Mamma föreslog att jag skulle ta med mig henne, men då det bara gäller en natt så känns det inte rätt mot henne.
Masken måste sitta stenhårt, men jag vet inte hur.

Jag vill bara gråta,

Boende · Livet · Psyk

Benzofri

Har inte mycket att säga… Det händer en massa men orken tryter med att skriva, men jag saknar samtidigt min blogg. Hur som, jag är nu fri från benzo och jag kan säga att utsättningen av benzo är inget jag önskar min värsta fiende. Det har varit hemskt.

Idag har jag träffat mitt ena boendestöd så nu är det igång här. Tanken är att vi till en början ska ses 1 gång i veckan och sen öka på och vi kommer fokusera på social tid nu men det kommer att ändras när jag får egen lägenhet. Då kommer det troligen att bli 5 dagar i veckan för att jag verkligen ska kunna få hjälp med allt jag behöver.

Men, det är bara boendet som ska ändras. Vill så gärna ha Min lägenhet nu. Inget fel i att bo här, men att få ha en egen lägenhet rockar. Samtidigt så är jag lite rädd för ensamheten som kommer att bli. Sen där jag troligen ska få bo, där bor en man som följde efter mig när jag bodde i Gnesta sist så ja, jag är lite rädd för att det ska hända igen.

Klara av att laga mat i det gemensamma köket, så kommer han… Nej, det vill jag inte. Han var bara obehaglig.. Jag gick förbi honom för någon vecka sedan och det verkade som att han kände igen mig för han följde mig med blicken.

Men men.. litet avtryck här från mig. Ska försöka bli bättre på att skriva..

Destruktiva jag · Livet · Psyk

Vill ha något att säga

Blev utskriven i fredags, då bad jag om att få träffa läkaren för att fråga om jag kunde få timpermis för att åka hem över dagen, men det slutade med att läkaren skrev ut mig. Hon skulle fixa mediciner, men hon gav mig inte Truxal som ska ersätta Xanor depot samt som behovsmedicin, men det gjorde hon inte.

Ringde avdelningen idag och sköterskan malde bara på om att Truxal ligger i apodos, men jag sa att jag ska ju ha vid sidan om också eftersom det är min behovsmedicin. Jag blev typ gråtfärdig då hon inte lyssnade på mig, men tillslut så sa hon att hon skulle ringa läkaren direkt och sen återkomma till mig direkt.

Det var vig 14:30-tiden och nu är hon 20:15 och jag har fortfarande inte hört något. Ska bli intressant att se om apodosen finns att hämta ut i morgon, något jag tvivlar på. Jag blir bara så knäckt av allt.

Jag orkar inte med detta längre. Jag har under tiden på psyk övat på att bygga upp masken inför andra – inte personalen på psyk då, men den är bra att ha utanför sjukhuset. Jag vet inte om det går bra dock, men jag kämpar. Men masken knakar i fogarna nu.

Så ja. Det är mitt liv. Vi hörs

Livet

Paus 

För er som bara följer min blogg så kan jag meddela att tystnaden här beror på att jag mår så mycket sämre än jag trodde var möjligt. 

Jag återkommer 

Livet · Psyk

Går igenom helvetets eldar just nu 

Uttrappningen av Xanor depot och Concerta har ju påbörjats och det innebär att jag är rätt liten på jorden. Ångesten kokar i mig trots behovsmedicin. 

Jag behöver komma tillbaka till psyk, men jag fasar för att åka tåg. Jag vill bara ha en flygande matta eller liknande. 

Så som jag mår nu, även innan de började sänkningen av mediciner så har jag nog inte mått förut. Egentligen enda sen tiden innan jag flyttade, så det har varit en lång dipp kan man säga. 

Jag finner ingen ork till någonting.. Vill gråta ur mig allt, men jag är aldrig ensam, och det är nästan ett krav för att jag ska lyckas. 

Om 50 minuter går tåget, allt är packat och klart. Så egentligen kan jag gå nu, för av någon anledning så känns det bättre att vara ute i god tid

Att sitta ute, kedjeröka, andas. Men, inte än. Men snart… 

Fy fan vad jag mår dåligt. Riktigt ruttet.. 

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Livet · Psyk

Detta med trötthet 

Jag fattar inte, jag är så trött – vill bara sova, men sover så oroligt och med mardrömmar så även om jag sover en hel natt så är jag ändå inte utvilad när jag vaknar. 

När jag är hemma så ligger jag hela tiden, orkar inte sitta vid datorn så jag ligger och kollar till Facebook lite då och då. 

Blir helt slut av minsta lilla. 

Jag är tröttare nu än när jag jobbade heltid med jobb som var fysiskt tunga. 

Nu, jag orkar inte göra det jag vill. 

Men få folk att förstå går enbart när man är på psyk typ, bland oss så är det så vanligt. 

Men jag kan förstå att det är svårt att förstå bland de som är psykiskt stabila. Hur ska de förstå när de inte levt i min verklighet. 

Samma för mig, jag förstår inte hur folk orkar göra en massa saker när de kommer hem från jobbet, på ett sätt förstår jag eftersom jag har levt det livet också. 

Jag vill tillbaka dit. Jag vill må bra. 

Och detta med ork, det är inte så att jag är trött för att jag inte gör någonting, jag är trött för att det snurrar runt en massa i huvudet 24 timmar om dygnet och det spelar ingen roll om jag gör saker, för om jag gör något typ när jag är ute och går, då får jag oftast vara ifred från de mörka tankarna, men när jag sen kommer hem så brakar helvetet lös i huvudet och ångesten ska vi inte tala om. 

Så även om jag Vill göra något så är det som att jag inte vågar. 

Jag är rädd för känslorna som kommer. 

Och dessa tankar gör mig väldigt trött. Så ofantligt trött. 

Nu då, jag ligger under kedjetäcket och tröttheten är jobbig, ögonen värker och tårarna rinner, inte tårar av gråt utan av trötthet. 

Jag önskar så hårt att jag kunde förklara så att det blir någon form av klarhet för er som inte har mina problem. 

Jag vill att folk ska förstå, men jag förstår att det är svårt för er. 

Hur kan man förstå något som man inte har levt med. 

Går det ens att göra det? 

Men jag hoppas att jag har lyckats lite i alla fall…

Livet · Träning

Turen vänder? 

Rent praktiskt alltså. Först vann jag ju ett par trådlösa hörlurar av en på facebook. 

I samma grupp så frågade jag om man behöver löparklocka eller om man klarar sig med Runtastic Pro. 

Då var det en tjej som hade en klocka liggande som var för stor för hennes handled och hon lånade ut den till en vän som inte använder den. 

Och om vännen inte slarvat bort klockan i flytten så skulle jag Få den av henne. Hon själv har köpt en ny modell som även passar hennes handled bättre 

Så denna modell kan bli min. Så nu hoppas jag bara helt enkelt. Håll tummarna för mig 😊

Livet

Så blev det psyk tillslut 

Har de senaste veckorna legat i sängen helt apatisk. Har haft enormt destruktiva tankar och impulser, men jag har stått emot fram till idag. 

Brände mig med ciggen och har fått det tvättat och omlagt. 

Nu kom sköterskan och berättade att läkaren på psykakuten inte har godkänt Xanor vid behov så nu får jag nöja mig med 1 Lergigan. Ett stort jävla skämt. 

Då kan jag lika gärna ta en sockerbit för det hjälper typ lika mycket. Men jag sa att jag vill ha mina nattmediciner nu plus en Lergigan, så ska jag satsa på att sova bort ångesten. 

Nu, suicidtankar, självskadetankar, fet ångest, trött på allt och det känns som att ingen förstår. Fast så är det nog inte… Men vad vet jag. Jag är så trött på livet. Känns som att jag sviker alla och är en tråkig människa. 

Men det är jag ju, men jag är sjuk.. 

 Det är så svårt att förklara psykisk sjukdom för de som aldrig varit med om det. Ordet ”psykisk ohälsa” hatar jag, det låter som en lindrig depression som går över på en vecka. 

Jag har varit sjuk länge, började med mediciner 2004 och insjuknade ordentligt runt 2009 och fattade då beslut som var helt fel. 

Jag gömde mig för vem jag var, levde fel liv som dock även var bra. Men ändå fel. Hela jag är fel. 

Önskar bara att folk kunde förstå, jag vill kunna öppna min själ så folk kan se vad jag upplever och kämpar med varje dag. Jag får inte ens sova ifred. 

Men, nu har jag fått mina mediciner och ska byta om och lägga mig. Låt mig få somna och sova tryggt. Är dock bara så rädd. 

Livrädd för att leva Dödsrädd för att dö ~kent~