Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Djur · Familj · Livet · Psyk

En mamma på besök

Matte älskar dig gumman

Jag låg i soffan med finaste Pepsi förut och vilade, med huvudet mot rumpan på Pepsi, hon låg uppe på soffkuddarna och jag halvlåg. Sen skulle jag gå ut och röka, då sår min mamma där. Hon skulle förbi vår granne för att betala en skuld, så då passade hon på att ta hennes grannes hund Charlie också. Han var nyklippt och fin.

Sen satt jag och mamma på trappen och pratade om inläggning för min del, hon sa att jag inte kan skylla på Pepsi längre, vilket jag inte kan. Nu är ju hon frisk igen. Nu skyller jag bara på mig själv, säger att jag inte kan bli inlagd nu för vi ska ju åka och hämta mina saker i Viskafors till helgen (eller om det var nästa helg). Och då kan jag ju inte vara inlagd. Jo, jag kan ta en permis från fredagen till söndagen.

Men det tar emot. Men ja.. jag rasar ihop. Låg här uppe igår kväll och grät så sjukt mycket, sen lättade det och då tänkte jag passa på att gå ner och dricka vatten, men då rasar jag ihop på köksgolvet och gråter i tystnad, så gott det gick. Sen gick jag ut och rökte och då bröt jag ihop totalt igen. Och sen tog jag mina mediciner och somnade rätt utmattad.

Jag skäms för gråten, jag känner mig bara rädd för att någon ska komma på mig. Jag vet inte varför, men det är som att jag känner mig svag.. Liten. Jag känner mig visserligen väldigt liten förvisso, men ja.. Jag mår inte bra. Jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam hemma på ett sätt, men ändå så är det rätt skönt.

Men inte nu. Vara inne med låst dörr. Vågar inte ha den olåst, och genast blev jag orolig, tänk om jag glömde att låsa sist jag var ute.. Måste faktiskt gå och kolla. Kanske fixa kaffe när jag ändå är nere.

”Det stavas R-Ä-D-S-L-A, jag är rädd för allt, beredd på allt”

Boende · Destruktiva jag · Familj · Livet · Psyk

Lite triggervarning här

Läs på… egen risk. Typ

 

Jag har en konstig känsla.. Eller känslan är hemsk ångest, men det är som att jag vill/behöver självskada istället för att ta behovsmedicin. Men jag ska ta medicin när jag skrivit detta inlägg, men jag kommer att ta mer än vad läkaren säger. Dosen min läkare tycker räcker liksom inte. 0,25 mg Xanor. Det är ju ett skämt.

Såg nu att jag ska ta min Xanor depot nu, men jag kommer ta behovsmedicin ändå för den kickar in fortare. Så ska jag gå ut i det kalla utet och ta en cigg… Nu kom min bror hem, vilket är tur för jag känner inte alls för att vara ensam just nu. Även fast jag ändå bara är på mitt rum, men jag vet att jag inte är ensam.

Funderar på att fixa lite kaffe också. Men samtidigt så vet jag att pulsen ökar och då ökar även ångesten. Men en annan del av mig skiter i det för den vill ha kaffe. Bara för att det är gott.

Drömmer om sommaren då man kan köpa islatte med smak av vanilj. Det är ju så löjligt gott!! Hoppas något café i Gnesta har det bara. Inte för att jag tror det. Men men…

Razor blade – give me. Kind of.. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag vill bara försvinna från jordens yta typ. Jag orkar inte med att må så här. Jag är rädd för hur det blir när jag bor ensam… Kommer jag att kunna stå emot när impulserna blir starka, eller faller jag för frestelsen?

Jag vet inte. Men nu ska jag ta medicin och sen försöka sova lite faktiskt. Tror jag… Om jag vågar.

Familj · Kyrkan · Livet

Skärtorsdagsmässa

Jag var till kyrkan nu ikväll på mässa. Det var himla fint och en jättebra predikan. Det var tyvärr inte så mycket folk, men det hade jag nästan väntat mig. Jag lyckades komma lite sent, de hade börjat på första psalmen.. Men bättre sent än aldrig.

Och eftersom det var mässa så var det nattvard och jag hade turen att komma först.. Jag vill helst göra det eftersom jag även vill ha vinet, men en del väljer att dricka istället för att doppa brödet och jag har ju lite bacillskräck när det gäller sånt.. Men jag fick både bröd och vin.

Sen var kyrkokören där och det var fint. Inte så många män i kören, tror det var 3 eller 4 st bara.  Men, efter nattvarden så sjöng vi en psalm och sen fick vi alla gå fram och hjälpa till att duka av altaret och det har jag aldrig varit med och gjort innan.

Sen skulle vi stanna där framme medans prästen la ut ett kors framför altaret och sen delade de ut ljuslyktor som skulle placeras ut runt korset och sen tände vi dom. Sen läste prästen en text om när Judas förrådde Jesus. Sen stod vi kvar en stund i tystnad och tittade på korset, jag tänkte på vad Jesus fick lida för vår skull.

Sen var mässan över och vi gick ut eftertänksamt i tystnad.

Sen gick jag ner till en grav där vänner till mamma ligger, jag skulle hämta lyktan som mamma satt dit, så jag går hem till henne någon dag under påsken.

Nu tänkte jag ta mina nattmediciner strax och gå och lägga mig. Börjar bli riktigt trött nu. I morgon är det Långfredagsgudstjänst så då är det kyrka igen. Mycket nu under påsken, men det är bara trivsamt. I kyrkan är det ställe där jag känner mest frid.

Så, lås in mig i kyrkan när jag mår dåligt istället för på psyk 😉 Synd att kyrkan inte kan hålla öppet alla dagar i veckan fram till typ 16-tiden och inte bara när det är gudstjänst/mässa för jag tycker det är så rofyllt att bara gå in och sitta i min ensamhet också. Man blir så lugn liksom.

Men, nu ska jag avsluta kvällen.

Boende · Djur · Familj · Kyrkan · Livet

Håll tummarna nu

Ringde en privat hyresvärd som håller på att bygga lägenheter, eller liksom bygga om. Det är ett gammalt äldreboende, där min farmor och farfar har bott. Han står inte med på kommunens hemsida om privata hyresvärdar än, så jag fick veta om honom via min svägerska som jobbar för honom.

Vi pratade för en stund sedan och han frågade om jag var intresserad av att titta på ett av rummen och det var jag så klart, så han ska ringa mig lite senare då vi ska bestämma en tid efter påsk. Det lät inte som att det var någon omöjlighet, så jag går med en positiv känsla kring det hela.

I övrigt, påskhelgen har startat kan man säga och jag antar att jag inte ska fira direkt, jag ska hem till mamma och jag ska gå till kyrkan. Ikväll är det mässa och jag tror att jag ska gå. Det är minst en gudstjänst/mässa varje dag nu under påsken. Kanske inte går på alla, vi får se.

Nå väl. Nu blir det kolla runt bland nyheter, sen ska jag krypa ner hos katten för jag fryser..

 

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk · Vänner

Snabbvisit på psyk

I måndags ringde jag till psyk och berättade hur jag mådde och det slutade med att de bokade in mig till en läkare. Så jag packade det viktigaste ifall jag skulle bli kvar. Pratade med läkaren och efter drygt en timme så säger han att han vill att jag ska utredas vidare på neuropsyk då han misstänkte något inom autismspektrat typ asberger.

Lagom kul med mer utredningar och mer diagnoser. Men om det kan leda till rätt behandling och bättre mående så får jag väl gilla läget. Men, dagen slutade med en inläggning, men igår sa jag att jag ville träffa läkaren för en utskrivning för jag var tvungen att åka hem för att pyssla om Pepsi.

Jag ringde till veterinären för att fråga hur länge hon skulle ha kragen och den skulle hon ha i 1 vecka till plus att tassen ska tvättas med koksaltlösning, helst varje gång hon varit på lådan. Men eftersom både Håkan och Anneli jobbar så fick jag åka hem i förtid.

Så nu är jag hemma. Har dock inte sett skymten av Pepsi för hon ligger i deras sovrum och där ligger Annelis son och tittar på film så jag vill inte störa.

Sen pratade jag med en vän igår och hon föreslog att jag kunde flytta in hos henne och hon bor i Södertälje och då blir det en win-win situation för oss båda. Det blir inte så dyrt för henne att bo där, hon använder inte sovrummet så då får jag bo där. Vi är båda såna som inte orkar vara sociala hur länge som helst.

Jag får närmare till psyk eftersom jag tillhör Södertälje. Plus att det är henne jag ska springa/gå STHLM abowe and belowe med, så finns det bra promenadvägar och skog i närheten av där hon bor.

Sen vill hon gärna ha katt och då får hon Pepsi på köpet. Men vi har inte bestämt något än, vi ska prata vidare om det hela.

Nu, klockan är 17:17 och jag är mentalt körd. Vill bara gråta, men jag är inte ensam hemma och då går det inte. Det är stenkört där. Så jag biter ihop. Köpte en ny mask i Södertälje då den jag hade började gå sönder, så nu kanske jag ”håller ihop” inför folk ett tag till.

Det var lite om de senaste dagarna. Nu ska jag försöka vila. Hjärnan skriker fly, men jag fattar att jag inte ska följa det rådet, så jag ska tvinga mig själv till att vila. Ner och ta medicin först. Klockan är dags för det

Djur · Familj · Livet · Psyk · Vänner

Det här med att ringa till psyk

Jag rasar, mer och mer för varje dag. Jag går sönder och onda tankar förföljer mig. Jag har nu lovat en vän att jag ska ringa psyk. Eller jag lovade mig själv det först, sen sa jag det till henne. Hon har bett mig göra det under flera veckor, redan innan jag flyttade till Gnesta.

Men jag kommer med undanflykter. Nu har jag min undanflykt i att jag måste ta hand om Pepsi så hon får i sig medicinen som hon ska, även fast jag vet att svägerskan faktiskt kan ta det. Men det är som att jag skyller på saker för att slippa åka in.

Men nu, jag börjar inse att jag inte klarar det här längre. Jag har inte haft någon kontakt med öppenvården sen 26 januari och när man är van vid kontakt 1 gång i veckan så är detta väldigt lång tid.

Men detta med att ringa in är något som jag är dålig på. Det tar emot så enormt mycket.. Men jag måste.. Sen om det blir att jag får åka in och träffa någon och ev bli inlagd vet jag inte. Men det får inte bli för tidigt i så fall, för jag måste hinna dammsuga först. – Nu var vi där igen, undanflykt.

Tror dock inte att de blir kaos här hemma om jag skulle behöva åka in. Men det är så långt att åka och bara tanken på det är jobbig. Jag fattar inte varför de tagit bort psykakuten i Södertälje.. Sitta och åka till Stockholm, sen byta till tunnelbana, sen gå – men åt vilket håll vet jag inte. Så jag hoppas på en bra vägbeskrivning.

Men nu är det inte säkert att jag ens får en tid att komma in. Men, jag vill inte in. Men jag vill inte vara någonstans alls just nu, vill ligga under en gran hela dagarna för att sen gå hem när det är dags att sova typ.

Men… Det är väl bara till att ta telefonen och ringa. Bita i det sura äpplet.

Familj · Livet · Träning

Steget ut är taget

Personligen berättar jag för mamma och pappa om att jag råkar vara gay… Resten, de får veta här.. Det är så jobbigt att ta steget att berätta muntligt liksom, jag har lite svårt att acceptera läget.. Så ja. Så här är det.

Mammas reaktion har vunnit på Instagram,

Jag sa att ”Jag gillar inte män – inte på det sättet. Har vetat det rätt länge men varit rädd för att berätta. Rädd för vad folk ska säga.. Du, pappa, syskon… Jag vill inte vara sån här, men jag är det. Mycket därför jag mått sämre och sämre de sista åren”

Så svarar mamma att ”Men det spelar väl ingen roll . Du va ju gift med Malin du behöver väl inte va rädd för det ,det viktigaste är att du mår bra , tokfia ! ❤

Med pappa, vi pratade först om träning och jag sa att jag ska börja springa och att jag ska ta Midnattsloppet i augusti (eller ett nytt lopp i oktober). Så när jag sa det till honom så svarade han först att ”Men det är det ju så många som är, håll dig till att springa istället” så skrattade han till lite.

Jag hörde på honom att han inte tog illa upp på något sätt. Så det känns skönt.. Jag tänker att jag kanske vetat detta innerst inne, men inte vågat berätta utan sett mig som bisexuell och inget mer. Så ni vet, bröllopet med Bror var inget fejk, det var en fin dag! Så ni inte tror att jag typ ”blåst honom” på något sätt.

Bror var den första som fick veta hela sanningen och efter det så berättade jag för mamma och pappa. Lovade Bror att han skulle få veta först.

Nog om allt om detta. Idag. Jag vaknade och insåg att jag nog tagit en brutal sovmorgon! Klockan stod på 10:46 när jag kollade. Hallå liksom!! Då ”vilade” jag ändå mellan 20-22 igår kväll, sen satt jag i soffan en stund och 22:30 la jag mig igen.

Jag har visserligen sovit dåligt länge nu, sovit oroligt, drömt mardrömmar och gått i sömnen. Natten till igår hade jag tydligen gått ner och ätit nötcremé sa min bror, för det låg en sked i diskhon på morgonen.

Det har jag inget minne av alls kan jag lova, men jag hoppas att det var gott.. Så man inte går och äter i onödan liksom..

Sen, jag tänker mycket på detta med träning. Jag måste verkligen komma igång, jag måste (vill) gå ner i vikt. Inte bara för att jag ogillar vad jag ser nu, utan även för hälsan och för mitt knä. Läkaren sa att jag måste gå ner i vikt, då jag träffade honom för knät.

Jag är bara så rädd att jag går för hårt ut så jag tröttnar fort. Lätt att variera sig här i alla fall, det finns många olika vägar att gå och det är lätt att hitta rundor som är korta, medium eller långa.

Det gillar jag. Vill hitta någon bra runda som är mycket skog också.. Men man kan inte få allt här i världen. Så, jag hoppas att jag kommer igång när kläderna är här. Vill inte gå powerwalks i mina vanliga kläder eftersom jag svettas så lätt.

Men, vi får se. Vanliga promenader kan jag ju alltid ta. Men nu, nu ska jag avsluta detta inlägg!

Djur · Familj · Fotografering · Livet · Psyk

Att gråta ikapp åren som gått…

Jag kan inte gråta. Det är något jag sagt länge nu… Men det är en halv lögn, jag kan inte gråta så att någon ser mig. Risken att bli ”påkommen” är också jobbig.. Men nu. Det är väl som att jag gråter ikapp de år som gått, många år.

Satt här i sängen förut och plötsligt så märker jag hur tårar strömmar ner för mina kinder. Det bara blir liksom. Plötsligt så gråter jag. Idag.. Troligen har det blivit för mycket för min lilla skrumpna hjärna.

Vi var ju hem till min bror och svägerska och jag har knappt träffat dom sen jag flyttade till Viskafors. Och nu var vi där i någon timme. Det var jättetrevligt, kul att träffa dom och så, men sen.. Det är som att jag inte klarar för länge.

Efter att vi fikat så gick jag ut och rökte och kände att jag behövde en liten vrå. Ett litet rum där jag bara kan andas. Det är så trist när det blir så här, jag vill ju kunna njuta som folk. Vara som folk. Vara Rätt.

Men nej. Det blir bara fel och då blir det bara att jag känner mig misslyckad. Så i bilen på väg hem så satt jag i egna tankar, tänkte på olika vägar som jag och pappa cyklat där vi passerade.

Håkan nämnde Högtorn, det är en liten parkering i skogen, där får man en tipsrad.. så går man tipspromenad upp till toppen på berget och där är det korvgrillning. Så ja, dit vill jag igen om jag så ska gå dit.

Sen, vi kom hem och då skulle det städas, men det gick rätt fort och sen åt vi. Sen hamnade jag där detta inlägg påbörjades. Tårar i sängen. Att inte kunna vara social. Jag tycker att det är jobbigt att jag alltid ska reagera så, att det blir överslag på något sätt.

Klockan är nu 19:30 och jag ska egentligen sitta i soffan och titta på ”Face off” med de andra, men jag orkar verkligen inte. Funderar på att ta en liten promenad. Bara en kortare runda för att rensa huvudet lite.

Sätta mig vid Gnesta strand och titta på änderna och lyssna på deras lustiga kvackanden. De är så söta.. Jag är lite av en fågelnörd… Ett minne till, jag och pappa åkte till en liten sjö i Björnlunda, där låg vi i gräset med fika, varsin kamera, kikare, fågelbok och en anteckningsbok där jag skrev vilka fåglar vi såg.

Det är sånt som jag trivs med, naturen. Med eller utan kamera, men helst med så klart.. Men men… Nu ska jag kräva lite gos från Pepsi, sen går jag nog en liten sväng.