Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Djur · Familj · Livet · Psyk

En mamma på besök

Matte älskar dig gumman

Jag låg i soffan med finaste Pepsi förut och vilade, med huvudet mot rumpan på Pepsi, hon låg uppe på soffkuddarna och jag halvlåg. Sen skulle jag gå ut och röka, då sår min mamma där. Hon skulle förbi vår granne för att betala en skuld, så då passade hon på att ta hennes grannes hund Charlie också. Han var nyklippt och fin.

Sen satt jag och mamma på trappen och pratade om inläggning för min del, hon sa att jag inte kan skylla på Pepsi längre, vilket jag inte kan. Nu är ju hon frisk igen. Nu skyller jag bara på mig själv, säger att jag inte kan bli inlagd nu för vi ska ju åka och hämta mina saker i Viskafors till helgen (eller om det var nästa helg). Och då kan jag ju inte vara inlagd. Jo, jag kan ta en permis från fredagen till söndagen.

Men det tar emot. Men ja.. jag rasar ihop. Låg här uppe igår kväll och grät så sjukt mycket, sen lättade det och då tänkte jag passa på att gå ner och dricka vatten, men då rasar jag ihop på köksgolvet och gråter i tystnad, så gott det gick. Sen gick jag ut och rökte och då bröt jag ihop totalt igen. Och sen tog jag mina mediciner och somnade rätt utmattad.

Jag skäms för gråten, jag känner mig bara rädd för att någon ska komma på mig. Jag vet inte varför, men det är som att jag känner mig svag.. Liten. Jag känner mig visserligen väldigt liten förvisso, men ja.. Jag mår inte bra. Jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam hemma på ett sätt, men ändå så är det rätt skönt.

Men inte nu. Vara inne med låst dörr. Vågar inte ha den olåst, och genast blev jag orolig, tänk om jag glömde att låsa sist jag var ute.. Måste faktiskt gå och kolla. Kanske fixa kaffe när jag ändå är nere.

”Det stavas R-Ä-D-S-L-A, jag är rädd för allt, beredd på allt”

Övergrepp · Boende · Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Lite tur till mig

Mitt i allt elände så fick jag lite tur.. Jag ställde upp på en ”tävling” i en grupp på facebook där det var en som lottade ut 3 par sladdlösa hörlurar, grön, röd och blå. Så skulle man skriva vilken färg man ville ha så skulle hon bara helt random välja ut 3 vinnare, och jag var en av dom!!!

Perfekt för mig nu när jag ska börja träna, slippa trassla in sig i sladdar och skräp. Jag försökte läsa bruksanvisningen, men jag fattade ingenting, men jag fick dom att funka. Så nu har jag fixat en spellista i mobilen med peppande musik.

Nu ska jag bara våga mig ut också. Gårdagens känsla bet tag i mig ordentligt så idag har jag verkligen inte mått bra.. Har tom känt själv att en inläggning kanske skulle vara nödvändig. Sist så var jag ju tvungen att skriva ut mig i förtid pga Pepsis skada.

Jag har visserligen känt länge att det kanske skulle vara nödvändig, men jag drar mig för det totalt.  Sen tänker jag mycket på en grej… Om en inläggning skulle bli riktigt nödvändig när jag fått egen lägenhet… Vad gör jag då med Pepsi?? Jag har verkligen inte råd att lämna in henne på något kattpensionat.

Så – jag lär få bita i det sura äpplet och klara mig själv. DET är något som skrämmer mig.. Jag tror tyvärr att det kommer att hända att jag behöver läggas in. Så ja.. jag vet inte. Men jag måste ju inse att jag måste bo själv tillslut.. Jag hoppas ju att jag får lägenheten jag tittat på, trots att den är väldigt liten.

Men den ligger fint som attan. Precis bakom huset går en grusväg som går runt en skog liksom, så det kommer att bli en bra väg att gå/springa på. På slutet av grusvägen ligger hembygdsgården och den hembygdsgården har blivit framröstad till Sveriges finaste. Minns inte när dock, men det stämmer.. Den är fantastisk!!

Men men… Jag skulle behöva städa rummet, men det är lite svårt när jag inte vet var jag ska göra av mina saker. Har en massa brev som jag inte vet var jag ska göra av, sen saker jag vill ha framme, men det blir för mycket. Så, jag lägger inte någon energi på det.. Det får bli en annan dag.

Just ja!! Jag fick ett pannband av en kompis idag, också till när jag ska träna. Måste hålla undan allt hår från ansiktet… eller om jag ska ha det för att jag inte vill ha massa svett som rinner ner i ögonen… När jag går ut och går så är det ju powerwalk som gäller och jag svettas så in i bomben, särskilt huvudet. Så att ha pannband blir bara skönt.

Så, nu har jag allt jag behöver typ.. Midjebälte där jag förvarar typ mobil och nycklar – den är inte ny dock, men bara använd typ 3 gånger, sen pannband (25:-) och hörlurarna som jag vann. Pannbandet, självklart mönstrat med katter.. Sen skulle Jessica sy ett pannband, men bara för att jag gjort så mycket reklam för henne (hon syr barnkläder) så behövde jag bara betala porto. Så 2 pannband för 32 kr. Känns rätt okej måste jag säga.

Sen en annan sak, jag har hittat ett hus!! Eller Nettan hittade det åt mig, på Hanö. Bara 3.470.000:- så det var ju som hittat typ, jag slår till direkt 😉

Nå väl. Nu ska jag mingla vidare. Vad jag ska göra vet jag dock inte. Har verkligen inte gjort något vettigt idag, mer än rensat kattlådorna, diskat och kastat sopor. Sov så himla oroligt i natt, massa mardrömmar igen. De dyker upp mer och mer.. Nej, jag mår inte bra. Men vad gör man åt drömmar liksom? Jag kan inte påverka dom och det är det värsta, där är man så maktlös.

Men. Vill nästan ta en långpromenad, men det är så ruggigt ute.. dålig ursäkt, jag vet..Men samtidigt så är jag rädd.. Vågar inte riktigt gå ut nu, även det beror på gårdagens känsla. Jag VET att det ”bara” var en känsla och att jag inte ska isolera mig för det, men det är lättare sagt än gjort så ingen behöver påpeka det. Jag är rädd!

Boende · Djur · Familj · Kyrkan · Livet

Håll tummarna nu

Ringde en privat hyresvärd som håller på att bygga lägenheter, eller liksom bygga om. Det är ett gammalt äldreboende, där min farmor och farfar har bott. Han står inte med på kommunens hemsida om privata hyresvärdar än, så jag fick veta om honom via min svägerska som jobbar för honom.

Vi pratade för en stund sedan och han frågade om jag var intresserad av att titta på ett av rummen och det var jag så klart, så han ska ringa mig lite senare då vi ska bestämma en tid efter påsk. Det lät inte som att det var någon omöjlighet, så jag går med en positiv känsla kring det hela.

I övrigt, påskhelgen har startat kan man säga och jag antar att jag inte ska fira direkt, jag ska hem till mamma och jag ska gå till kyrkan. Ikväll är det mässa och jag tror att jag ska gå. Det är minst en gudstjänst/mässa varje dag nu under påsken. Kanske inte går på alla, vi får se.

Nå väl. Nu blir det kolla runt bland nyheter, sen ska jag krypa ner hos katten för jag fryser..

 

Boende · Djur · Livet · Vänner

Livet vill mig ont

Det sket sig igen. Boendet jag skrev om igår.
Det visade sig att hon jag skulle bo hos bara fick ha inneboende i 1 vecka.
Så har jag pratat med soc här i Gnesta och de hjälper inte heller till. Bostadsköerna ringlar sig långa och allt känns hopplöst.

Var tusan ska jag söka lägenhet för att få napp egentligen?
Har lagt ut annonser i grupper på facebook gällande lägenhet i Södertälje, Gnesta, Björnlunda, Stjärnhov och Nyköping.

Ska ringa en annan privat hyresvärd i morgon och hoppas på tur.
Jag orkar inte mer av detta. Dessa motgångar.
Livet gör ondare än jag trodde, och allt för många verkar inte vilja försöka förstå.
Med mitt mående så fixar man tyvärr inte hur mycket som helst. Inte jag i alla fall
Fuck life

Känns så… bittert. Surt. Jobbigt. Jag är absolut inte bitter mot Sofia är värt att tillägga… Utan livet. Jag kan nu bara hoppas på lägenheten i Södertälje. Det enda jag känner är att den är såå himla liten och det känns inte rätt mot Pepsi. Att hon ska bo på så liten yta och dessutom utan kattkompis för första gången i hela sitt liv.

Det känns som… Jag vill inte ens skriva det.. Allt är så hemskt just nu och det gör ont i hela mig.. Bara för att jag fuckar upp hela mitt liv så ska inte hon bli lidande, men grejen är att hon är mitt allt, det är hon som gör att jag fortsätter att andas. Det är hon som ligger nära mig när ångesten är jävlig. Min Pepsi.

Men mitt liv. Fan säger jag bara

Boende · Djur · Kyrkan · Livet · Vänner

Ny katt på väg?

Eller ja… i mina drömmar så har jag hittat den ultimata kompisen till Pepsi… Jag blev helt kär när jag tittade på bilder av rasen Cornish rex.

Erkänn att de är vansinnigt söta!! Öronen är 3 storlekar för stora för kroppen.. Alltså.. Jag vet inte.. jag bara blev helt såld! Fastnar bara för katter med stora öron verkar det som.

Hittade denna bild på google när jag var hemma hos mamma och när jag visade bilden för henne så tittade hon bort direkt och gjorde en konstig min och sen påstod hon att den var ful. Själv är jag övertygad om att hon hade något skräp i ögonen. För inte är denna kisse ful..

Så, var tvungen att visa upp denna.. Kan i övrigt berätta att jag var till apoteket för att hämta medicin, sen gick jag till Ica för jag hade fått 2 gåvor att hämta ut där, ett paket kaffe och ett paket bullar, så då tog jag det och gick hem till mamma och fikade.

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, så gosade jag lite med Yamas också. Han är bra fin den killen.. Saknar att ha honom som min, men han fick ju bo hos mamma då jag bodde på korttidsboende och där fick man inte ha djur, sen flyttade ju jag till Bror och Yamas är lite rädd för stora hundar plus att han och mamma trivdes så bra ihop, så han fick stanna.

Men jag kan ju hälsa på honom varje dag nu om jag vill och det känns bra. Han har så speciella drag, till sättet – han är så finurlig, busig och påhittig.. Skulle kunna skriva en lång novell med saker han gör.. Men, han mår bra där han bor nu och det är huvudsaken.

Mamma är dock väldigt noga med att när han hittar på sattyg, då är han min katt 😉 Förstår inte vad hon menar med det. Men jag är nöjd.. Då får jag honom ibland.

Nå väl, nu ska jag prata vidare med vänner på facebook.. Kan även meddela att jag ska flytta hem till en vän i Södertälje, hon råkar ha ett rum mer än vad hon behöver. Jag får närmare till alla mina vårdkontakter, kyrkan, apotek, stort köpcentrum – allt på gångavstånd om jag vill vara hurtig.

Men nu pyser jag…

Djur · Livet · Psyk · Träning

Att börja löpträna

Jag ska ju börja träna har jag ju skrivit om och målet är Midnattsloppet och STHLM abowe and belowe. Så jag har tänkt att jag ska träna måndag, onsdag och fredag. Så i fredags bestämde jag mig för att jag skulle starta som idag. Så, i morse regnade och åskade det och då ville jag inte ge mig ut, så jag sköt upp det till ikväll.

Men så tänkte jag förut att ”nu kör jag” så jag bytte om och snörade på mig skorna men kände mig så totalt opeppad som man bara kunde bli. Men jag har knappt lämnat rummet sen i torsdags så jag kände att jag måste komma ut. Så här ser ni hur illa det gick…

Benen kändes som bly, vinden blåste från alla håll utom bakifrån och det var hårda vindar, jag fick känningar i knät och allt kändes bara fel. Så istället för att ta den rundan jag hade planerat så gav jag upp, tog en genväg för att bara komma hem. Men så försökte jag tänka positivt – jag kom ut i alla fall!

La ut denna bild i en löpargrupp för tjejer på facebook och jag fick massa peppande kommentarer, bla en tjej som skrev att hon gick från totalt otränad till att klara tjejmilen på 3 månader. Hon började också med tänket att träna 3 dagar i veckan.

Så då tänkte jag – kan hon så kan jag! Och jag vet att jag kan, jag försöker tänka att då vi var med i W8-fight så skulle vi köra powerwalk varje morgon på minst en timme… Tillslut hände något, det var som att benen skrek att jag skulle springa. Så jag sprang. Inte fort alltså, men jag gjorde det.

Kunde jag då gå från överviktig soffpotatis till att löpa och dessutom gå ner från 99 kg till 74 kg på drygt 4 månader.. Jag behöver gå ner i vikt nu med, har gått upp så sjukt mycket så viktmässigt så är jag tillbaka på det jag var innan vi började träna.

Jag ska även klämma in fysisk träning när jag sprungit. Men då blir det typ armhävningar, plankan och plankan i sidled och lyfta på benet, sit-ups och sånt. Kan även köra chin-ups för min bror har en sån stång som hänger in till ena rummet.

Men, dagen.. Jag lyckades springa lite, jag delade upp och försökte hålla någorlunda rask takt och jogga. Men jag kan inte tänka på att det var bra att jag kom ut, jag tänker bara på hur missnöjd jag var som inte sprang den rundan som jag innan hade tänkt. Satte för höga krav.

Innan jag gick ut så låg jag mest i sängen och Pepsi låg tätt intill. Hon börjar ty sig till mig igen efter att jag var den stygga som tvingade i henne medicin. Hon ligger här hos mig nu också, springer och möter mig vid dörren när jag kommer in.. Så skönt att ha tillbaka den Pepsi jag känner bäst.

Sen i övrigt, har haft sån ångest. Igår var vidrigt. Jag satt här i sängen med datorn i knät, lutade mig mot väggen och bara låter tårarna rinna. Då kommer min bror förbi och frågar om jag sover. Jag erkände att nej, jag sover inte – jag gråter. Och det kändes så förnedrande.. Gråta och någon ser mig.

Men, sen när den värsta ångesten lagt sig så gick jag bara in till Gnesta och tillbaka. Trots att det var mörkt. Nu ska jag kolla vidare i roliga grupper på facebook, diskutera sånt som ger mig något.

Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Hittat rätt skor

Jag går och tänker på att jag måste ha nya skor om jag ska känna att jag tränar rätt, vill inte behöva ha samma när jag tränar som jag har till vardags. Sen måste jag tänka på att skon är rätt anpassad eftersom jag supinerar. Så rätt sko är viktigt för att undvika skador.

Så jag kollade in Runners store efter skor och hittade helt rätt! Så snygga

Så jag hoppas att jag kan ha råd med dom snart.. Borde funka i juni, tror jag men huvudsaken är att jag har dom innan STHLM belowe and abowe går av stapeln. Vill gärna hinna gå in dom ordentligt också så man inte får skavsår efter 2 km och tappar fötterna vid 5 km.

Ja, jag vet att jag skriver mycket om detta och jag vet även att jag inte kommit ut på någon löprunda än. Men jag är en sån jobbig person som vill ha ”rätt” kläder på mig och rätt skor. Men ja… behöver nog inte säga vad som sätter käppar i hjulen för mig.

Byxor har jag som duger, men jag tog ju inte med mig så överdrivet mycket kläder då jag och Pepsi kom hit med tåget. Och de jag har är ren bomull. Men, även det får duga. Vindjacka är det värre med, men jag får springa/gå utan. Förlita mig på vädret.

Ja, ni får kalla mig för en komplicerad människa som gör en höna av en fjäder, men jag är tyvärr sån och jag försöker jobba bort de tankarna, men det är lättare sagt än gjort. Har jag ställt in mig på en sak så blir jag besviken till max om planerna ändras. Och det är jävligt jobbigt att vara sån.

Vet inte varför jag funkar så här. Beror väl på något antar jag för jag har varit så här så länge jag kan minnas.

Men men… Nu sitter jag, egentligen sugen på att bege mig ut, men kroppen lyder inte. Men jag ska försöka komma ut, kanske i morgon framåt kvällen. Jag ska ju till Södertälje i morgon för att jag och Sofia ska åka till Södertälje katthem och se om vi blir kära.. haha… Det lär vi bli, i alla fall jag.

Hon vill ju ha en katt, men ska inte köpa någon nu, men vi vill titta hur det är där i alla fall. Sånt är aldrig helt fel… Men nu då.. Ska fortsätta tänka på saker som egentligen inte är några problem. Som jag gör till problem. Men folk säger att Alla är bra på något, det gäller bara att hitta vad och att man ska göra det man är bra på. Men när jag gör det så säger folk att det är fel.. haha,… Förstår inte varför.

Men, ordning. Jag vill ha ordning i mitt huvud, jag vill inte påverkas så himla lätt av vad folk säger, jag vill ha ordning och reda omkring mig och jag vill få tummen ur när det gäller att göra saker. Jag vill förändras. Men jag är jag och det är så här jag är. Bara det att allt för många har så svårt att acceptera och vilja förstå.

Man blir bara stämplad som konstig. Jag skulle vilja formulera ett inlägg om hur jag känner när det blir så – att jag känner mig dömd och nertryckt. Men det är svårt för jag vet inte ens hur jag ska formulera mig. Sen att få saker att hända. Att man egentligen kan påverka så lite. Bara följa strömmen… Försöka låta det vara så.

Livet. Det är allt bra komplicerat. Det måste jag allt säga. Men nu avviker jag.

Och nej – inga spydiga eller retsamma kommentarer om att jag aldrig kommer igång med träningen. Det räcker med att jag redan känner mig oduglig över det. Behöver inte bli påmind av dig också

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk · Vänner

Snabbvisit på psyk

I måndags ringde jag till psyk och berättade hur jag mådde och det slutade med att de bokade in mig till en läkare. Så jag packade det viktigaste ifall jag skulle bli kvar. Pratade med läkaren och efter drygt en timme så säger han att han vill att jag ska utredas vidare på neuropsyk då han misstänkte något inom autismspektrat typ asberger.

Lagom kul med mer utredningar och mer diagnoser. Men om det kan leda till rätt behandling och bättre mående så får jag väl gilla läget. Men, dagen slutade med en inläggning, men igår sa jag att jag ville träffa läkaren för en utskrivning för jag var tvungen att åka hem för att pyssla om Pepsi.

Jag ringde till veterinären för att fråga hur länge hon skulle ha kragen och den skulle hon ha i 1 vecka till plus att tassen ska tvättas med koksaltlösning, helst varje gång hon varit på lådan. Men eftersom både Håkan och Anneli jobbar så fick jag åka hem i förtid.

Så nu är jag hemma. Har dock inte sett skymten av Pepsi för hon ligger i deras sovrum och där ligger Annelis son och tittar på film så jag vill inte störa.

Sen pratade jag med en vän igår och hon föreslog att jag kunde flytta in hos henne och hon bor i Södertälje och då blir det en win-win situation för oss båda. Det blir inte så dyrt för henne att bo där, hon använder inte sovrummet så då får jag bo där. Vi är båda såna som inte orkar vara sociala hur länge som helst.

Jag får närmare till psyk eftersom jag tillhör Södertälje. Plus att det är henne jag ska springa/gå STHLM abowe and belowe med, så finns det bra promenadvägar och skog i närheten av där hon bor.

Sen vill hon gärna ha katt och då får hon Pepsi på köpet. Men vi har inte bestämt något än, vi ska prata vidare om det hela.

Nu, klockan är 17:17 och jag är mentalt körd. Vill bara gråta, men jag är inte ensam hemma och då går det inte. Det är stenkört där. Så jag biter ihop. Köpte en ny mask i Södertälje då den jag hade började gå sönder, så nu kanske jag ”håller ihop” inför folk ett tag till.

Det var lite om de senaste dagarna. Nu ska jag försöka vila. Hjärnan skriker fly, men jag fattar att jag inte ska följa det rådet, så jag ska tvinga mig själv till att vila. Ner och ta medicin först. Klockan är dags för det