Livet · Psyk · Djur · Vänner · Familj · Boende

Orken tryter

Folk säger att jag ska orka lite till, men nu känner jag att väggen är här. I lördags hjälpte jag till  av flyttstäd och bärhjälp, började gråta mitt i allt, i söndags var det mer kartonger att bära, på måndagen var en dag jag oroat mig för, min katt skulle kastreras.

Igår kom pengarna, men jag lyckades igen med att bränna allt, inte allt men nästan. Satte in 250:- på exets konto för han var pank. Knäckt över hur dålig koll jag har på pengarna. Mamma ska ju ha hand om mina pengar för jag inte kan och jag har inte råd med godman.

Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet i huvudet hur jag ska göra. Jag ska ta ut allt och dela upp i 4 kuvert, så jag har ett kuvert/veckan. Men så kommer pengarna och då faller allt bort. Jag vet att det ”tillhör” ena diagnosen. Läste senast idag i en grupp för bipolära där frågeställningen var just om man kan hantera pengar.

Jag vet att det finns de som har det värre än mig, de som åker till Polen och lever loppan i några veckor och tar ett lån när pengarna tar slut och fortsätter att leva loppan. Jag bränner det jag har men tar inga lån. Men samtidigt så vet jag att jag hade tagit lån om jag inte haft skulder.

Men en så självklar sak som pengar. Jag suger och jag skäms när mamma frågar om jag har pengar kvar. Denna månad har jag dock inte bränt på så mycket onödigt. Betalat till min bror, kastrerat (vaccinerat och id-märkt) min katt, laddat mitt kontantkort till telefonen, hyra av förråd, betalat skulder, skickat paket som kostade 208:-, köpt medicin till min katt… Köpt 2 paket cigg, 3 munkar, 2 cola och en elcigarett. Så Pepsis försäkring

Sen var det roliga slut. Eller ja, det var ju inte så mycket onödigt egentligen. Så jag försöker tänka att nästa månad ska jag göra som planerat. Betala till min bror och föra över resten till mamma. Sen måste jag leva snålt för den 5 augusti så ska jag på prideparaden tillsammans med Linus och hans man. Sen var de några till.

Idag kommer min svägerskas syster och son (4,5 år) och de stannar till i morgon.
Jag orkar inte. Jag vill bara gå hem till mamma och sova där tills i morgon, men jag måste hålla koll på katten så hon inte slickar på såret.

Mamma föreslog att jag skulle ta med mig henne, men då det bara gäller en natt så känns det inte rätt mot henne.
Masken måste sitta stenhårt, men jag vet inte hur.

Jag vill bara gråta,

Djur

Läskiga dagen är över

Idag var det dags, dagen jag oroat mig för.. Lämnade in Pepsi till veterinären vid 09:00, då var det dags för kastrering, vaccinering och id-märkning. Jag har oroat mig för allt, som att veterinären skulle hitta något fel på livmodern eller att Pepsi inte skulle vakna ur narkosen.

Ja, jag är bra på att måla fan på väggen.. Men, allting gick bra. Jag fick hämta henne vid 12:30 och det firade jag med att gå in på Coop och köpa en munk och cola. Typ så. Pepsi då – hon är lite groggy, men så fort man öppnar dörren till mitt sovrum så blir hon pigg och försöker att ta sig ut.

Anledningen till att hon inte får komma ut är att vi bor på övervåningen och hon är för vinglig för trappan än, sen har ju Paddan och Poppi torrfoder framme och Pepsi får inte äta förrän vid 17-tiden. Så då får hon vara här i rummet. Men hon får hålla sig på rummet tills hon inte är groggy längre.

Sen har de börjat med något nytt gällande operationen, nu skär de inte upp mitt på magen längre utan nu öppnar de katten på sidan, sen använder de stygn som försvinner av sig självt. Så om Pepsi låter bli att tvätta sig runt såret så slipper hon krage, så jag hoppas att hon låter bli det, för jag tycker så synd om henne när hon har krage.

Men – jag kan slappna av, tror jag. Har fått en tanke på att ”tänk om tråden lossar, så såret öppnas?” så ja, jag kommer inte vara helt lugn än på några dagar. Tjo för mig liksom.

Men men. Nu är det gjort, jag har fixat det viktigaste man kan tänka på när det gäller att ha katt. Mer än så här kan jag inte göra. Och den tanken känns fin.

Här ovan lyssnar hon på Poison, hade innan suttit i 10 minuter som paralyserad och tittat på hur skivan snurrade

Boende · Djur · Familj · Livet · Psyk

Summering av helgen

I fredags gick jag på permis rätt tidigt, var i Gnesta 12:20. Mötte då mamma vid apoteket och löpte liktorn plåster och fick ett hänglås av mamma. 

Sen gick jag hem och möttes av Pepsi som kom springande och började åla sig över mina fötter och strök sig runt mina ben. 

Sen tog jag det lugnt, vi åt pizza på kvällen och sen tog jag det lugnt, la mig tidigt eftersom larmet skulle ringa vid 03:50.

Så upp då och tog en åksjuketablett och åt lite frukost. Runt 05:20 så lämnade vi Gnesta mot Viskafors. När vi började närma oss så ringde jag Bror 9 gånger utan svar, så jag hoppades att han skulle ha dörren olåst, vilket han hade. 

Så jag satte mig på huk, öppnade dörren försiktigt och lyssnade på tystnaden en liten stund och sen viskade jag ”Dippan” och hon kom rusande ut i hallen och överföll mig totalt. 

Det var kärlek, som jag saknat den tösen. Så gick jag in i sovrummet och väckte Bror och hälsade sen på Chips. Gud vad hon hade gått ner i vikt, något hon behövde. 

Sen började vi bära ner mina saker och sen sa jag hej då till Källebergsgatan innan vi åkte mot Björnlunda där jag hyrt ett förråd. När vi väl var hemma så var jag helt slut så det blev en tidig kväll. 

Sen söndagen, Håkan och Anneli skulle åka till min systerson och då frågade de om jag skulle åka med så de kunde släppa av mig på psyk. 

Väl här så släppte spänningarna med självmordstankar och självskadetankar så jag fick behovsmedicin och sen försökte jag vila men jag hade svårt att slappna av men efter ett tag gick det. 

Vid 2-1 tiden så fick jag dagens sista dos medicin och sen somnade jag. 

Nu är klockan 09:22 och jag har duschat och skrivit dagbok. Nu ska jag plåstra om min tå och sen se om jag hittar något att läsa. Har visserligen en bok med mig, men nu vill jag bara ha något lättläst så jag ska leta i korridoren 

Djur · Familj · Livet · Psyk

Mina hallucinationer 

Jag har ju skrivit om mina hallucinationer och att de blivit värre. Så jag tänkte förklara vad jag ser för olika scener. Allting börjar med att väggen liksom försvinner och jag befinner mig på en ny plats. 

Den ena scenen är, jag ser som en film, men är ändå nära. Vi befinner oss i Hiroshima, jag ser min familj och mina djur i centrum av allt. Jag hör paniken när atombomben är på väg att explodera, jag känner tryckvågen och ser sen bara ruiner. Min familj var där, mina djur, mina vänner. Trycket över bröstet och tjut i öronen efter bomben. 

Den andra scenen är att jag befinner mig i en stad med tydliga tecken på att det har varit krig, raserade hus och bara som en grå dimma överallt. Militären kommer och vanligt folk är med, alla utrustade med automatvapen. Det är mig de är ute efter. Bara mig men jag vet inte varför. Jag är omringad av folk så jag kan inte bara springa iväg för det är folk överallt. Kan försöka gömma mig i ett gammalt hus, men de kommer ändå att hitta mig. 

Tredje scenen är jag på ett öppet fält, jag springer i vild panik, jag känner hur hela marken vibrerar av hovar från galopperande hästar. Det är ibland vanliga riddare och ibland är det min familj som sitter på hästarna, men det gemensamma är att de vill åt mig. 

Jag ser hur hästarna kommer närmare och närmare, det blänker från svärden och jag känner doften av damm från den torra marken. 
Dessa scener ser jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Varför alla är ute efter mig vet jag inte. Men det är så verkligt. 

Sköterskan tror att det är abstinens efter benzo som gör att mina hallisar har blivit värre, men jag vet inte. Jag hinner inte berätta om tiden innan mitt benzo försvann, så jag ska försöka prata med sköterskan som jobbar i morgon. Denna som jobbar ikväll avbryter hela tiden. 

Så ifrågasatte jag varför de inte har tid att prata, att man bara får medicin istället, då skyllde han på att det var kaos på avdelningen. 

Men då ifrågasatte jag igen hur de då har tid att sitta och läsa eller spela spel i mobilen och prata med varandra om roliga saker. Varför har de då inte tid för oss. 

Det fick jag inget svar på 

Djur · Familj · Livet · Psyk

En mamma på besök

Matte älskar dig gumman

Jag låg i soffan med finaste Pepsi förut och vilade, med huvudet mot rumpan på Pepsi, hon låg uppe på soffkuddarna och jag halvlåg. Sen skulle jag gå ut och röka, då sår min mamma där. Hon skulle förbi vår granne för att betala en skuld, så då passade hon på att ta hennes grannes hund Charlie också. Han var nyklippt och fin.

Sen satt jag och mamma på trappen och pratade om inläggning för min del, hon sa att jag inte kan skylla på Pepsi längre, vilket jag inte kan. Nu är ju hon frisk igen. Nu skyller jag bara på mig själv, säger att jag inte kan bli inlagd nu för vi ska ju åka och hämta mina saker i Viskafors till helgen (eller om det var nästa helg). Och då kan jag ju inte vara inlagd. Jo, jag kan ta en permis från fredagen till söndagen.

Men det tar emot. Men ja.. jag rasar ihop. Låg här uppe igår kväll och grät så sjukt mycket, sen lättade det och då tänkte jag passa på att gå ner och dricka vatten, men då rasar jag ihop på köksgolvet och gråter i tystnad, så gott det gick. Sen gick jag ut och rökte och då bröt jag ihop totalt igen. Och sen tog jag mina mediciner och somnade rätt utmattad.

Jag skäms för gråten, jag känner mig bara rädd för att någon ska komma på mig. Jag vet inte varför, men det är som att jag känner mig svag.. Liten. Jag känner mig visserligen väldigt liten förvisso, men ja.. Jag mår inte bra. Jag är rädd för allt, jag hatar att vara ensam hemma på ett sätt, men ändå så är det rätt skönt.

Men inte nu. Vara inne med låst dörr. Vågar inte ha den olåst, och genast blev jag orolig, tänk om jag glömde att låsa sist jag var ute.. Måste faktiskt gå och kolla. Kanske fixa kaffe när jag ändå är nere.

”Det stavas R-Ä-D-S-L-A, jag är rädd för allt, beredd på allt”

Övergrepp · Boende · Djur · Livet · Psyk · Träning · Vänner

Lite tur till mig

Mitt i allt elände så fick jag lite tur.. Jag ställde upp på en ”tävling” i en grupp på facebook där det var en som lottade ut 3 par sladdlösa hörlurar, grön, röd och blå. Så skulle man skriva vilken färg man ville ha så skulle hon bara helt random välja ut 3 vinnare, och jag var en av dom!!!

Perfekt för mig nu när jag ska börja träna, slippa trassla in sig i sladdar och skräp. Jag försökte läsa bruksanvisningen, men jag fattade ingenting, men jag fick dom att funka. Så nu har jag fixat en spellista i mobilen med peppande musik.

Nu ska jag bara våga mig ut också. Gårdagens känsla bet tag i mig ordentligt så idag har jag verkligen inte mått bra.. Har tom känt själv att en inläggning kanske skulle vara nödvändig. Sist så var jag ju tvungen att skriva ut mig i förtid pga Pepsis skada.

Jag har visserligen känt länge att det kanske skulle vara nödvändig, men jag drar mig för det totalt.  Sen tänker jag mycket på en grej… Om en inläggning skulle bli riktigt nödvändig när jag fått egen lägenhet… Vad gör jag då med Pepsi?? Jag har verkligen inte råd att lämna in henne på något kattpensionat.

Så – jag lär få bita i det sura äpplet och klara mig själv. DET är något som skrämmer mig.. Jag tror tyvärr att det kommer att hända att jag behöver läggas in. Så ja.. jag vet inte. Men jag måste ju inse att jag måste bo själv tillslut.. Jag hoppas ju att jag får lägenheten jag tittat på, trots att den är väldigt liten.

Men den ligger fint som attan. Precis bakom huset går en grusväg som går runt en skog liksom, så det kommer att bli en bra väg att gå/springa på. På slutet av grusvägen ligger hembygdsgården och den hembygdsgården har blivit framröstad till Sveriges finaste. Minns inte när dock, men det stämmer.. Den är fantastisk!!

Men men… Jag skulle behöva städa rummet, men det är lite svårt när jag inte vet var jag ska göra av mina saker. Har en massa brev som jag inte vet var jag ska göra av, sen saker jag vill ha framme, men det blir för mycket. Så, jag lägger inte någon energi på det.. Det får bli en annan dag.

Just ja!! Jag fick ett pannband av en kompis idag, också till när jag ska träna. Måste hålla undan allt hår från ansiktet… eller om jag ska ha det för att jag inte vill ha massa svett som rinner ner i ögonen… När jag går ut och går så är det ju powerwalk som gäller och jag svettas så in i bomben, särskilt huvudet. Så att ha pannband blir bara skönt.

Så, nu har jag allt jag behöver typ.. Midjebälte där jag förvarar typ mobil och nycklar – den är inte ny dock, men bara använd typ 3 gånger, sen pannband (25:-) och hörlurarna som jag vann. Pannbandet, självklart mönstrat med katter.. Sen skulle Jessica sy ett pannband, men bara för att jag gjort så mycket reklam för henne (hon syr barnkläder) så behövde jag bara betala porto. Så 2 pannband för 32 kr. Känns rätt okej måste jag säga.

Sen en annan sak, jag har hittat ett hus!! Eller Nettan hittade det åt mig, på Hanö. Bara 3.470.000:- så det var ju som hittat typ, jag slår till direkt 😉

Nå väl. Nu ska jag mingla vidare. Vad jag ska göra vet jag dock inte. Har verkligen inte gjort något vettigt idag, mer än rensat kattlådorna, diskat och kastat sopor. Sov så himla oroligt i natt, massa mardrömmar igen. De dyker upp mer och mer.. Nej, jag mår inte bra. Men vad gör man åt drömmar liksom? Jag kan inte påverka dom och det är det värsta, där är man så maktlös.

Men. Vill nästan ta en långpromenad, men det är så ruggigt ute.. dålig ursäkt, jag vet..Men samtidigt så är jag rädd.. Vågar inte riktigt gå ut nu, även det beror på gårdagens känsla. Jag VET att det ”bara” var en känsla och att jag inte ska isolera mig för det, men det är lättare sagt än gjort så ingen behöver påpeka det. Jag är rädd!

Boende · Djur · Familj · Kyrkan · Livet

Håll tummarna nu

Ringde en privat hyresvärd som håller på att bygga lägenheter, eller liksom bygga om. Det är ett gammalt äldreboende, där min farmor och farfar har bott. Han står inte med på kommunens hemsida om privata hyresvärdar än, så jag fick veta om honom via min svägerska som jobbar för honom.

Vi pratade för en stund sedan och han frågade om jag var intresserad av att titta på ett av rummen och det var jag så klart, så han ska ringa mig lite senare då vi ska bestämma en tid efter påsk. Det lät inte som att det var någon omöjlighet, så jag går med en positiv känsla kring det hela.

I övrigt, påskhelgen har startat kan man säga och jag antar att jag inte ska fira direkt, jag ska hem till mamma och jag ska gå till kyrkan. Ikväll är det mässa och jag tror att jag ska gå. Det är minst en gudstjänst/mässa varje dag nu under påsken. Kanske inte går på alla, vi får se.

Nå väl. Nu blir det kolla runt bland nyheter, sen ska jag krypa ner hos katten för jag fryser..

 

Boende · Djur · Livet · Vänner

Livet vill mig ont

Det sket sig igen. Boendet jag skrev om igår.
Det visade sig att hon jag skulle bo hos bara fick ha inneboende i 1 vecka.
Så har jag pratat med soc här i Gnesta och de hjälper inte heller till. Bostadsköerna ringlar sig långa och allt känns hopplöst.

Var tusan ska jag söka lägenhet för att få napp egentligen?
Har lagt ut annonser i grupper på facebook gällande lägenhet i Södertälje, Gnesta, Björnlunda, Stjärnhov och Nyköping.

Ska ringa en annan privat hyresvärd i morgon och hoppas på tur.
Jag orkar inte mer av detta. Dessa motgångar.
Livet gör ondare än jag trodde, och allt för många verkar inte vilja försöka förstå.
Med mitt mående så fixar man tyvärr inte hur mycket som helst. Inte jag i alla fall
Fuck life

Känns så… bittert. Surt. Jobbigt. Jag är absolut inte bitter mot Sofia är värt att tillägga… Utan livet. Jag kan nu bara hoppas på lägenheten i Södertälje. Det enda jag känner är att den är såå himla liten och det känns inte rätt mot Pepsi. Att hon ska bo på så liten yta och dessutom utan kattkompis för första gången i hela sitt liv.

Det känns som… Jag vill inte ens skriva det.. Allt är så hemskt just nu och det gör ont i hela mig.. Bara för att jag fuckar upp hela mitt liv så ska inte hon bli lidande, men grejen är att hon är mitt allt, det är hon som gör att jag fortsätter att andas. Det är hon som ligger nära mig när ångesten är jävlig. Min Pepsi.

Men mitt liv. Fan säger jag bara

Boende · Djur · Kyrkan · Livet · Vänner

Ny katt på väg?

Eller ja… i mina drömmar så har jag hittat den ultimata kompisen till Pepsi… Jag blev helt kär när jag tittade på bilder av rasen Cornish rex.

Erkänn att de är vansinnigt söta!! Öronen är 3 storlekar för stora för kroppen.. Alltså.. Jag vet inte.. jag bara blev helt såld! Fastnar bara för katter med stora öron verkar det som.

Hittade denna bild på google när jag var hemma hos mamma och när jag visade bilden för henne så tittade hon bort direkt och gjorde en konstig min och sen påstod hon att den var ful. Själv är jag övertygad om att hon hade något skräp i ögonen. För inte är denna kisse ful..

Så, var tvungen att visa upp denna.. Kan i övrigt berätta att jag var till apoteket för att hämta medicin, sen gick jag till Ica för jag hade fått 2 gåvor att hämta ut där, ett paket kaffe och ett paket bullar, så då tog jag det och gick hem till mamma och fikade.

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, så gosade jag lite med Yamas också. Han är bra fin den killen.. Saknar att ha honom som min, men han fick ju bo hos mamma då jag bodde på korttidsboende och där fick man inte ha djur, sen flyttade ju jag till Bror och Yamas är lite rädd för stora hundar plus att han och mamma trivdes så bra ihop, så han fick stanna.

Men jag kan ju hälsa på honom varje dag nu om jag vill och det känns bra. Han har så speciella drag, till sättet – han är så finurlig, busig och påhittig.. Skulle kunna skriva en lång novell med saker han gör.. Men, han mår bra där han bor nu och det är huvudsaken.

Mamma är dock väldigt noga med att när han hittar på sattyg, då är han min katt 😉 Förstår inte vad hon menar med det. Men jag är nöjd.. Då får jag honom ibland.

Nå väl, nu ska jag prata vidare med vänner på facebook.. Kan även meddela att jag ska flytta hem till en vän i Södertälje, hon råkar ha ett rum mer än vad hon behöver. Jag får närmare till alla mina vårdkontakter, kyrkan, apotek, stort köpcentrum – allt på gångavstånd om jag vill vara hurtig.

Men nu pyser jag…

Djur · Livet · Psyk · Träning

Att börja löpträna

Jag ska ju börja träna har jag ju skrivit om och målet är Midnattsloppet och STHLM abowe and belowe. Så jag har tänkt att jag ska träna måndag, onsdag och fredag. Så i fredags bestämde jag mig för att jag skulle starta som idag. Så, i morse regnade och åskade det och då ville jag inte ge mig ut, så jag sköt upp det till ikväll.

Men så tänkte jag förut att ”nu kör jag” så jag bytte om och snörade på mig skorna men kände mig så totalt opeppad som man bara kunde bli. Men jag har knappt lämnat rummet sen i torsdags så jag kände att jag måste komma ut. Så här ser ni hur illa det gick…

Benen kändes som bly, vinden blåste från alla håll utom bakifrån och det var hårda vindar, jag fick känningar i knät och allt kändes bara fel. Så istället för att ta den rundan jag hade planerat så gav jag upp, tog en genväg för att bara komma hem. Men så försökte jag tänka positivt – jag kom ut i alla fall!

La ut denna bild i en löpargrupp för tjejer på facebook och jag fick massa peppande kommentarer, bla en tjej som skrev att hon gick från totalt otränad till att klara tjejmilen på 3 månader. Hon började också med tänket att träna 3 dagar i veckan.

Så då tänkte jag – kan hon så kan jag! Och jag vet att jag kan, jag försöker tänka att då vi var med i W8-fight så skulle vi köra powerwalk varje morgon på minst en timme… Tillslut hände något, det var som att benen skrek att jag skulle springa. Så jag sprang. Inte fort alltså, men jag gjorde det.

Kunde jag då gå från överviktig soffpotatis till att löpa och dessutom gå ner från 99 kg till 74 kg på drygt 4 månader.. Jag behöver gå ner i vikt nu med, har gått upp så sjukt mycket så viktmässigt så är jag tillbaka på det jag var innan vi började träna.

Jag ska även klämma in fysisk träning när jag sprungit. Men då blir det typ armhävningar, plankan och plankan i sidled och lyfta på benet, sit-ups och sånt. Kan även köra chin-ups för min bror har en sån stång som hänger in till ena rummet.

Men, dagen.. Jag lyckades springa lite, jag delade upp och försökte hålla någorlunda rask takt och jogga. Men jag kan inte tänka på att det var bra att jag kom ut, jag tänker bara på hur missnöjd jag var som inte sprang den rundan som jag innan hade tänkt. Satte för höga krav.

Innan jag gick ut så låg jag mest i sängen och Pepsi låg tätt intill. Hon börjar ty sig till mig igen efter att jag var den stygga som tvingade i henne medicin. Hon ligger här hos mig nu också, springer och möter mig vid dörren när jag kommer in.. Så skönt att ha tillbaka den Pepsi jag känner bäst.

Sen i övrigt, har haft sån ångest. Igår var vidrigt. Jag satt här i sängen med datorn i knät, lutade mig mot väggen och bara låter tårarna rinna. Då kommer min bror förbi och frågar om jag sover. Jag erkände att nej, jag sover inte – jag gråter. Och det kändes så förnedrande.. Gråta och någon ser mig.

Men, sen när den värsta ångesten lagt sig så gick jag bara in till Gnesta och tillbaka. Trots att det var mörkt. Nu ska jag kolla vidare i roliga grupper på facebook, diskutera sånt som ger mig något.